SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IMAM ima4m, äv. (numera föga br.) IMAN ima4n (— ∪ Atterbom Lyr. 3: 58 (1813), Stiernstolpe Wieland 74 (1816)), m.; best. -en; pl. -er (SvLitTidn. 1819, sp. 282, osv.) ((†) imams Hedenborg Resa 1: 223 (1843)).
Ordformer
(imam 1769 osv. iman 17651929)
Etymologi
[jfr t. o. eng. imam, ä. t., ä. eng. o. fr. iman o. sp. imán; av arab. imām, ledare, föreståndare, styresman, till arab. amma, gå före, ha företrädet]
1) muhammedansk präst (som leder bönen i moskén). SvMerc. 1765, s. 241. Den muhammedanska ceremonien (vid Aga khans bröllop) förrättades av imanen från moskén i Paris. SvD(A) 1929, nr 335, s. 32.
2) titel för olika muhammedanska ledare och furstar, ss. för kalifen, för de tolv av schiiterna erkända ättlingarna av kalifen Ali, för grundläggarna av den ortodoxa korantolkningen o. för furstar över Jemen o. Oman i södra Arabien. Prinsen i Jemen eller Imam. JJBjörnståhl (1769) i 1Saml. 3: 611. SvLitTidn. 1819, sp. 282. Holmström Pyren. 121 (1928).
Avledn.: IMAMAT104, äv. (numera föga br.) IMANAT104, n. (-mat 1904 osv. -nat 1904)
1) till 1 (o. 2): en imams värdighet. Ekbohrn (1904). 3NF 10: 463 (1929).
2) till 2: av en imam styrt furstendöme. Arabiska imamatet Jemen. 2NF 38: 182 (1925).
Spoiler title
Spoiler content