INJURIE injɯ4rie, r. l. f.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet i lat. form. Schroderus Dict. 19(c. 1635). Gynther ConvHlex.(1846).
Etymologi
[jfr t. injurie, eng. injury, fr. injure; ytterst av lat. iniuria, orätt, förnärmelse, skada, bildat med in- (se IN-, pref.2) till ius (gen. iuris), rätt, lag (se JURIDIK). — Jfr INJURIANT,INJURIERA,INJURIÖS]
1) (numera knappast br.) oförrätt. Theris leedne skade, offwerwold, spott, försumelsze och andre iniurier, som them .. tilfogett är. G1R 16: 644(1544). Weise 1: 184(1769). BonnierKL(1924).
2) i sht jur. skymf; förolämpning, ärerörigt l. kränkande yttrande l. tillmäle, ärekränkning, smädeord, invektiv; numera nästan bl. i pl. SthmTb. 23/3 1574.Lika med de förra (dvs. ”verbalinjurier”) anses äfven symboliska injurier (ohöfviska och föraktliga åthäfvor ..). Schrevelius CivR 3: 376(1849). Presspolemiken, som .. med de våldsammaste injurier och de giftigaste vapen förföljer .. hvarje politisk motståndare. PT 1898, nr 213, s. 2.SD(L) 1904, nr 316, s. 4.Östergren(1929). — jfr REAL-,VERBAL-INJURIE.
Ssgr (till 2; i sht jur.): INJURIE-MÅL. (numera mindre br.) ärekränkningsmål. VDAkt. 1722, nr 64. —
-PROCESS. ärekränkningsprocess. Chydenius 44(1765). Att .. (han) ej ville inblanda sig i en injurieprocess genom att direkt ange mannen. SvD(A) 1931, nr 117, s. 13. —
