INSTRUKTIV in4struk~ti1v l. 30~2, l. 104, r.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer stundom med den lat. ändelsen -us. Suomi 1841, 5: 37.2NF 13: 1243(1910).
Etymologi
[bildat till p. pf.-stammen av lat. instruere, anordna (se INSTRUERA)]
språkv. i finsk-ugriska språk förekommande kasusform som vanl. anger sättet varpå l. medlet varmed en handling utföres; jfr INSTRUMENTAL, sbst.Ahlman (1872). Lundell(1893). 3NF 11: 505(1929).
