SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INSTRUKTIV in1strukti4v, äv. 40~1, stundom 30~2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr ofta skrivet -struct-)
Etymologi
[jfr t. instruktiv, eng. instructive; av fr. instructif (f. -ive), bildat till p. pf.-stammen i lat. instruere (se INSTRUERA)]
1) lärorik, upplysande; jfr INSTRUERA 2. Ett instruktivt föredrag. GMArmfelt (1784) hos Tegnér Armfelt 1: 143. Min resa i sommar (har) varit mig i högsta grad instruktiv. Lundgren Res. 120 (1846). Instruktiva teckningar. PedT 1896, s. 676. SvD(A) 1930, nr 239, s. 17.
2) (numera knappast br.) som avser (l. är avsedd att giva) handledning l. undervisning l. övning, undervisande; förr äv. om litteratur l. böcker: som utgöres av l. har karaktären av handböcker l. läroböcker. Bergklints Sammandrag af alla Vettenskaper och Wennerdahls Mytologiska Lexikon jemte flera instruktiva böcker. Cederborgh OT 1: 4 (1810). Pfeiffer (1837). Vår tids instruktiva Orgellitteratur. Nilson Pedalspeln. 5 (1884). Det instruktiva ändamålet med en etud. Wegelius Musikl. 2: 108 (1889).
Spoiler title
Spoiler content