SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INSTRUKTÖR in1struktö4r l. 4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta med fransk stavning. instruktör 1836 osv.)
Etymologi
[av fr. instructeur, av lat. instructor (se INSTRUKTOR). — Jfr INSTRUKTRIS]
person som har till uppgift att giva anvisningar o. föreskrifter l. att instruera (se d. o. 3); handledare. Ling Regl. 5 (1836). Ridlektioner .. gifvas .. under ledning af skickliga .. instruktörer. DN 1894, nr 9051 B, s. 1. Atletklubbens instruktör. TIdr. 1897, s. 136. Statens instruktör för linberedning. SFS 1920, s. 417. — jfr BET-, DANS-, IDROTTS-, LEK-, PLOG-, RID-, SKOGS-, SLÖJD-INSTRUKTÖR m. fl. — särsk.
a) mil. (befäls)person som instruerar l. har till uppgift att instruera vid militär utbildning. Andersson (1845, 1857). Undervisningen (i riktning) börjar med att instruktören meddelar karlen kunskap om grunderna för rigtning samt sigtpunkternas betydelse. EldhandvFältartill. 52 (1887). UFlott. 1: 55 (1903). SvTidskr. 1931, s. 270. — jfr REKRYT-, SKJUT-INSTRUKTÖR m. fl.
b) teat. person som handleder skådespelare o. skådespelerskor vid inspelning av roller, sceninstruktör. Josephson Teaterregie 15 (1892). SvD(A) 1930, nr 71, s. 11. — jfr SCEN-INSTRUKTÖR.
Ssgr: INSTRUKTÖRS-KURS. kurs för utbildning av instruktörer av ngt slag; äv. om första årets lärokurs vid Gymnastiska centralinstitutet. SFS 1891, Bih. nr 6, s. 8. TSjöv. 1904, s. 35. IdrFinl. 4: 131 (1906).
-UTBILDNING~020. utbildning till instruktör. Östergren (1929).
Spoiler title
Spoiler content