SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INTALA in3~ta2la, v. -ade; se för övr. TALA. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640; under svasio; i bet. 4), Björkman (1889; i bet. 3, 4)), -NING; -ARE (†, VDAkt. 1760, nr 531 (i bet. 4)).
Etymologi
[jfr d. indtale; av IN o. TALA; jfr äv. mnt. inspreken, inspraken, mnl. o. holl. inspreken, t. einreden o. einsprechen]
1) (i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 274) tala l. framsäga (ngt) i syfte att det skall upptagas av fonograf, grammofon l. diktafon, tala in (ngt). En fonograf .., på hvars vaxrulle äro ”intalade” några lämpliga ord. 2UB 3: 545 (1897). Konungen besökte på måndagen fonografintalningsateljén på hotell Continental och gjorde .. en intalning. SDS 1919, nr 135, s. 8. DN(B) 1930, nr 156, s. 9.
2) (†) framsäga (ngt) för (ngn) i syfte att det skall bibringas honom, lära (ngn ngt). Lutherus .. råder, at Hufwudstyckerna .. skole medh Eenfaldige .. ord, aff Lärarena intalas Folcket. Emporagrius Cat. A 3 a (1669).
3) gm tal ingiva l. bibringa (ngn en viss övertygelse, en viss uppfattning o. d.); övertyga (ngn om ngt); äv. i uttr. intala sig (ngt), bibringa sig själv (viss uppfattning o. d.); förr äv. med sakligt subj.: övertyga. OxBr. 3: 223 (1631). Twenne, ey mindre undersamme än sanne sigh i Rom tildragne Händelser, hwilka och lära intala dhen misztrogneste. RelCur. 219 (1682). Här komma vissa Tienste-andar, som vilja .. intala oss saker, dem vi ej begripa. Dalin Arg. 2: 385 (1734, 1754). Måhända sökte de intala sig själva och andra, att (det förhöll sig så). Grimberg VärldH 4: 150 (1930); jfr b. — särsk.
a) med avs. på känsla, sinnesstämning o. d.: gm sitt tal (söka) ingiva l. ingjuta. Intala ngn mod, tröst, hopp. Viziren har .. sökt at intala honom lust til Krigh. Rålamb Resa 66 (1658, 1679). (Vergilius) söker (i Dantes Commedia divina) intala Dante mod och förtröstan. Böttiger i 2SAH 50: 267 (1874). jfr (†): (Han) intalade .. dem til oförskräckt Mod. Dryselius Måne 78 (1694).
b) (mindre br.) med avs. på ngt oriktigt l. ovisst: (söka) inbilla (ngn l. sig ngt); förr äv. i pass. med refl. bet.: inbilla sig. Dhet kan fuller ingom troowerdigt förekomma om man honom wille intala, at Norreström eller ett annat Watn brinner. RelCur. 121 (1682). Man skulle .. kunna intalas, at detta (dvs. skrivelsens innehåll) varit blotta ordasätt .., om icke (osv.). Schönberg Bref 3: 81 (1778). ”Kanske att det inte står så illa till, som fru Rangela har intalat mig,” tänkte han. Lagerlöf Troll 2: 109 (1921).
c) (†) ss. vbalsbst. -ande, ingivelse (se d. o. 3). Fernander Theatr. 435 (1695).
4) gm tal påvärka (ngn i viss riktning), övertala l. råda (ngn till ngt); numera bl. i uttr. intala ngn att göra ngt (l. med att-sats), övertala l. råda (äv.: locka l. förleda) ngn att göra ngt, samt (föga br.) i uttr. intala ngn till ngt, övertala l. påvärka ngn till ngt, förr äv. övergående i bet.: omvända ngn till ngt. Hennes Maij:ttz fru moder haffver intaalt sin dotter, att hon ingen annan skall achta än Hennes Maij:tt alleena. RP 6: 491 (1636). Man skyllade honom, at .. til Calviniska Religionen hafva blifvit intalad. Dalin Hist. III. 2: 109 (1762). Cyrus .. öfverlade .. med sig sjelf, huru han som klokast skulle intala Perserna till affall. Carlstedt Her. 1: 127 (1832). Svedelius i 2SAH 54: 470 (1878). Om Gud talar genom samvetet och bönen, så har han intalat mig att handla såsom jag handlat. Strindberg GVasa 167 (1899). — särsk.
a) (†) i uttr. intala ngn i den meningen l. i det sinnet o. d., komma ngn att omfatta den meningen o. d. (Han) intalte honom i then meening, at wår Konungs intention .. war aldeles billigh. Widekindi KrijgH 587 (1671). Jag frågade henne, hvem som intahlt henne i det sinnet? VDAkt. 1722, nr 7.
b) (†) med saksubj.: föranleda (ngn att göra ngt). Sådane Spådomar intalar menniskjan at försumma .. thesza twänne Hufwud-Reglor af wår Lycksalighet. Block Progn. Dedik. 7 (1708).
5) (†) falla in i ngns tal. Linc. (1640; under interloquor).
6) (†) invända. RP 7: 44 (1637). Actor intalte härefter, at han öfver det företedde Sochnestämmo-Protocollets witsord icke kan yttra sig. VDAkt. 1796, nr 196.
Avledn.: INTALAN, r. l. f.
1) (mindre br.) till 3, 4: övertygande; övertalning; inrådan. Swedberg Schibb. 289 (1716). Argeierne och deras bundsförvandter, som på Alkibiades' intalan infunnit sig. Höijer Thukyd. 2: 66 (1832). SvH 8: 284 (1905).
2) (†) till 6: invändning. Dähnert 238 (1746).
Spoiler title
Spoiler content