IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-VAGGA, v.
1) med vaggande gång l. under vaggande rörelser förflytta sig in (ngnstädes); nästan bl. i p. pr. Gässen kommo invaggande på gården. Östergren (1929; angivet ss. ”mest friare o. bildl.”).
2) (†) refl. i bildl. anv.: gm ngts vaggande rörelser förflyttas l. föras in (ngnstädes). Fönstret till mästarens atelier står öppet, och på vågorna af en frisk aftonbris invagga sig tonerna från klockspelet i San Giovanni. Wikner Vitt. 87 (1877).
3) vagga (ngn) i sömn l. till ro; numera nästan bl. oeg. l. bildl.; förr äv. i uttr. invagga till sömn. Mången .. / .. svär, at han så snedt sedt opp, / Tå fuler siäl i vacker kropp, / Invagg'an uti dåfva (dvs. dvala). Lohman Vitt. 390 (1716). Inkrupen i ett vagnshörn .. skulle (hon) vilja ostörd invaggas till sömn. De Geer Minn. 1: 92 (1847, 1892). Följer man skaldens ledning, invaggas man af smekande toner, af välljudande rytmer. Ljunggren SVH 4: 333 (1889).
4) i bildl. anv., i uttr. invagga ngn l. sig i ngt, gm förespeglingar o. d. resp. självförespeglingar komma ngn l. sig själv att hängiva sig åt en känsla l. stämning l. föreställning o. d. (o. därigm beröva ngn l. sig den vaksamhet l. uppmärksamhet som egentligen vore av nöden); jfr INSÖVA 2 b; förr äv. enbart invagga sig, hängiva sig åt falska föreställningar l. förhoppningar o. d. (Låta sig) invaggas i falska förhoppningar. SvT 1852, nr 162, Bih. s. 1. Invagga sig i bedrägliga förhoppningar. Mankell Fältsl. 144 (1857). Jag känner ganska väl det skenprat, hvarmed man kan invagga sig sjelf och hvarigenom man blott till en tid för sig bakom ljuset. Carlén Skuggsp. 1: 321 (1861, 1865). Tsarens verkliga syfte var att genom dessa vänskapsbetygelser invagga svenska regeringen i säkerhet. Hjärne K12 92 (1902). Grimberg VärldH 4: 362 (1930).
