SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IRRUPTION ir1upʃω4n, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. irruption; av lat. irruptio (gen. -ōnis), inträngande, vbalsbst. till irrumpere, tränga (sig) in. — Jfr ERUPTION]
(numera knappast br.) våldsamt inträngande i ngt.
a) fientligt inryckande l. infall (i ett land). Att .. Rijket .. för fiendens irruptioner må vara betäckt och befriadt. HSH 5: 178 (1657). 2NF (1909).
b) om vattenmassas våldsamma l. plötsliga inträngande i l. över ngt. Dalin (1852). WoJ (1891).
Spoiler title
Spoiler content