publicerad: 1934
JUNIOR jɯ4nior, adj. oböjl. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -n; pl. -er jɯ1niω4rer l. jun1-. Anm. I bet. II 3 uttalas ordet i vissa idrottskretsar ofta jɯ1niω4r l. jun1-, l. -å4r o. har då i sg. best. formen junioren1040, äv. juniorn104.
Etymologi
I. (numera i sht i affärsspr.) adj.: den yngre; efter personnamn för att skilja namnets bärare (vanl. en mansperson) från en äldre (vanl. fadern) med samma namn; i skrift ofta förkortat j:r, j:or l. jun. Hanss (dvs. Nils Ringius') Sohn Ringius Junior. VDP 1661, s. 374. Handelsman Math. Augustin Junior. PT 1791, nr 29, s. 3. Siwertz Varuh. 118 (1926).
II. sbst.
1) (i akademiska kretsar) medlem av studentnation som under minst en l. (i vissa nationer) två terminer varit inskriven i nationen, men icke är ”senior”; motsatt dels: senior, dels: novitie l. recentior. VärmlNatLdP 23/12 1702, s. 88. UUKatal. 1934, v.-t. s. 78.
2) (i fråga om äldre förh.) vid Uppsala katedralskola: lärjunge i den näst lägsta avdelningen av rektorsklassen. BerRevElLärov. 1843, Bil. Lit. D.
3) idrott. idrottsman som icke uppnått viss ålder (i allm. 18 år) l. (inom vissa idrottsgrenar) som icke hunnit kvalificera sig på visst sätt. AB 1892, nr 169, s. 3. SvUppslB (1933).
B: JUNIORS-TÄVLAN, -TÄVLING, se A.
Spoiler title
Spoiler content