JUNKTUR juŋktɯ4r l. juŋtɯ4r, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. junktur, eng. juncture, av lat. junctura, sammanfogning, länk, till p. pf.-stammen i jungere, sammanfoga, förena (jfr ADJUNKT, KONJUNKTION, OK)]
1) (†) abstr.: sammanfogning, förening. Juncturerna (mellan apparatens olika delar) ske med små böjliga rör af caoutschouk. VetAH 1820, s. 253.
2) (numera knappast br.) konkret: rör l. slang som förenar olika delar av en apparat l. ledning; slangförbindelse. Berzelius Kemi 1: 548 (1817). I kemiska laboratorier begagnar man kautschuk till junkturer vid gasledningar. Berlin Farm. 1: 530 (1849). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
