SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JÄGMÄSTARE jä3g~mäs2tare, förr äv. JAGMÄSTARE, förr äv. JÄGERMÄSTARE, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(jag- 1658—1749. jage- 1613—1706. jäg- 1626 osv. jäge- (jege-) 1553—1803 (: Jägemästarskan). jeger- 1664—1695. jäger- 1634—1730)
Etymologi
[jfr d. jægermester; efter t. jägermeister, av jäger (se JÄGARE) o. meister (se MÄSTARE); formen jägmästare (jagmästare) sannol. uppkommen gm anslutning till stammen i JÄGA (resp. JAGA) efter mönster av BYGGMÄSTARE, FÄKTMÄSTARE m. fl.]
1) (†) person som (yrkesmässigt) ägnar sig åt ledande av jakter o. d.; äv. mer l. mindre bildl. ArkliR 1553: 3 (1553). JPetri PEriksson A 3 b (1639; i bild). En gammal Jagemästare (pläghar man säya) hörer gärna talas om Jacht, oanseedt han sielff Jachten ey följa kan. Palmchron SundhSp. 384 (1642). (Sv.) Jäg-mästare, (lat.) Præfectus venatorum. Schultze Ordb. 3088 (c. 1755). ÖoL (1852).
2) person som är högste övervakare av jaktväsendet inom ett visst område, i sht inom en furstes o. d. skogar l. marker; numera bl. ss. senare led i ssgr. Lagförsl. 59 (1609). Wälb. Ställan Mörner Rijkzens Jägemästare. GullbgDomb. 5/5 1623. Här (dvs. i Roslagen) hålla jagemästarna åhrligen skall effter them (dvs. vargarna). Bolinus Dagb. 61 (1674). Lind (1749; under wild-meister). — jfr HOV-, LANDT-, RIKS-, ÖVERSTE-JÄGMÄSTARE.
3) [specialanv. av 2] benämning på person med högre skoglig utbildning som utövar den omedelbara vården o. förvaltningen av kronan tillhöriga skogar o. andra marker inom ett visst område (”revir”) l. (efter 1932) av ett stifts häradsallmänningar o. ecklesiastika boställsskogar; äv. såsom titel för person som genomgått skogshögskolans jägmästarkurs. Extra jägmästare, under överjägmästare l. jägmästare lydande assistent med jägmästares utbildning. LReg. 332 (1687). (De som bo invid en kronopark få där gratis taga förtorkade träd o. d.) dock at det må ske med Landshöfdingens tilstånd, samt Jägemästarens vettskap. LandtmFörordn. 108 (1734). (Till skogsstatens förvaltande personal) höra öfverjägmästare och jägmästare, som förestå, de förre distrikt och de senare revir. SFS 1889, nr 67, s. 1. Därs. 1921, s. 195. — jfr LÄNS-, STIFTS-, ÖVER-JÄGMÄSTARE m. fl.
Ssgr (i allm. till 3): JÄGMÄSTAR- l. JÄGMÄSTARE-ASSISTENT. skogsv. BtRiksdP 1889, 7Hufvudtit. s. 75. —
-BOSTÄLLE~020, äv. ~200. (förr) Nordforss (1805). SFS 1889, nr 68, s. 11. —
-DISTRIKT. (numera föga br.) revir. Weste (1807). SFS 1870, nr 4, s. 39. WoJ (1891). —
-KURS. benämning på den högre, för utbildning av jägmästare avsedda kursen vid skogshögskolan. SFS 1914, s. 1611. —
-TJÄNST. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, s. 33. —
-YXA, r. l. f. skogsv. stämpelyxa som av statens jägmästare användes vid utstämpling av till försäljning avsedda träd å kronans marker. Ekman SkogstHb. 35 (1908).
Avledn.: JÄGMÄSTARINNA, f. (numera bl. tillf.) till 3: jägmästares hustru (l. änka). BoupptRasbo 1706. Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form). —
JÄGMÄSTERI, n. (†) till 1: jaktkonst. Linc. (1640; under cynegetica). —
JÄGMÄSTERSKA, f. (-mästar- 1803. -mäster- 1717) (†) till 3, = JÄGMÄSTARINNA. VDAkt. 1717, nr 307. BoupptVäxjö 1803.
Spoiler title
Spoiler content