KANONJÄR kan1ωnjä4r l. -æ4r, l. KANONIÄR kan1ωniä4r l. 01—, l. -æ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-ier 1758—1909. -iär 1900 osv. -jär 1900 osv.)
Etymologi
[jfr d. kanoner, t. kanonier, eng. cannoneer, av fr. canonnier, motsv. it. cannoniere; avledn. av KANON, sbst.3]
artill. o. sjömil. artillerist (särsk. sjöartillerist) som tjänstgör (l. är avsedd att tjänstgöra) i kanonservis; numera bl. (i fråga om ä. sv. förh.) om sjöartillerist tillhörande kanonjärkåren. PT 1758, nr 79, s. 3.Andersson(1845). Gynther Förf. 4: 376(1854). Vid Skärgårds-Artilleriet (benämnes soldaten): Kanonier och Båtsman. Spak HbFältartill. 3(1873). Kanonieren, som skall affyra kanonen, är försedd med ett flera fot långt snöre, antändningsremmen. UB 6: 48(1874). (På skridskobanan vid Kastellholmen i Sthm på 1870-talet) bjöds måndagar och torsdagar på musik av kanoniärerna. Linder Tid. 296(1924). — jfr UNDER-,ÖVER-KANONJÄR.
-KÅR. i sht i sg. best., benämning på en 1832 till Stockholm förlagd kår av värvade sjöartillerister med speciell utbildning i stationens informationsvärk, vilken bestod av två kompanier, vartdera med 50 kanonjärer o. 25 (senare 50) underkanonjärer, o. vilken 1866 tilldelades skärgårdsartilleriet o. 1873 omändrades till matroskompanier. Gynther Förf. 7: 384(1832). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 20.
