SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAPUTERA, v. -ade.
Ordformer
(vanl. skrivet cap-)
Etymologi
[av holl. kapotteeren, göra (ngn) ”kaputt”, till kapot (se KAPUTT); i bet.: halshugga föreligger anslutning till lat. caput, huvud (se KAPUT, sbst.1). — Jfr DEKAPITERA]
(†) göra (ngn l. ngt) ”kaputt”, göra ”kål” på (ngn); äv.: hugga l. skära huvudet av (ngn), dekapitera, halshugga (ngn). NAv. 9/1 1657, nr 2, s. 4. Den förste som giör blodwijte widh Kalswijks kyrkia, schall der Caputeras. VDAkt. 1676, nr 303. Tillförene hade hunger mången man caputerat, nu kom kiölden till med ock föröfwade på oss sin grymhet. KKD 2: 66 (1708). En veritabel Lappqvinna låg lik i Jukkasjärvi kyrka, men jag hade ej mod att kaputera detta kadaver. Zetterstedt SvLappm. 1: 203 (1822). Gynther Conv. Hlex. (1846).
Spoiler title