SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAR ka4r, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. kar, kista, skrin, kärl, sv. dial. kar, motsv. d. kar, nor. kjer, isl. ker, got. kas, mnt. kar, fht. char, t. dial. kar; av germ. kaza-; möjl. rotbesläktat med KASE o. KAST, vedkast, o. utgående från grundbet.: ngt att bära i; jfr KARAL, KÄRIL, KÄRL]
1) [jfr motsv. anv. i sydsv. dial. o. dan.] (ss. enkelt ord numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) kärl (i allmänhet). Jngen vptender itt liws och skyler thet vnder noghot kaar. Luk. 8: 16 (NT 1526; Bib. 1917: kärl). Haffuer icke en pottomakare macht ath göra aff enom klimp itt kaar till prijs, och thet andra till wanprijs? Rom. 9: 21 (NT 1526; Bib. 1917: kärl). Man skal warligha bära fult kaar. SvOrds. B 5 b (1604). Alla ystas i ett Kaar (dvs. alla kvinnfolk äro lika). Chronander Bel. B 7 a (1649; ordspr.); jfr 2. Äfven prästerna få (enl. katolsk uppfattning), liksom de heliga karen, andel i hostians gudavärdighet. 2NF 14: 1351 (1911). — jfr BLÄCK-, DOP-, DRICKE-, DRYCKES-, ELD-, FUNT-, HELGEDOMA-, KREDENS-, KRISMO-, KRISTNA-, OLJE-, OST-, RÖKELSE-, SAKRAMENTS-, SALT-, STÅND-, STÄNKELSE-, ÖS-KAR m. fl. — särsk.
a) om dryckeskärl. Dryckenar baar man in vthi gyllene kaar. Est. 1: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: gyllene kärl). Bättre är tunt ööll än toom kaar. SvOrds. A 3 b (1604); jfr 2.
b) i bildl. anv.; särsk. (numera bl. i anslutning till äldre bibelspr.) i uttr. ett vredens kar [efter gr. σκεύη ὀργῆς, kärl vari ”vrede” ingjutes], i överförd anv., om människa ss. föremål för Guds vrede. Wredzens kaar som äro tillreed till fördömilse. Rom. 9: 22 (NT 1526; Bib. 1917: vredens kärl). Vredenes kar äro icke föremål för Guds godhet och Nådenes kar icke för Guds straffande rättfärdighet. Nohrborg 276 (c. 1765). Wranér Solglitt. 32 (1906).
2) stort, vanl. rundt laggkärl som (i sht förr) användes särsk. vid byk, bryggning, garvning, nedsaltning av köttvaror o. d.; äv. om vanl. långsträckt, avrundat kärl (urspr. laggkärl, numera vanl. av (emaljerad) plåt, porslin o. d.) l. inbyggd behållare vari man badar i sht varma bad; äv. (i sht i fackspr.) allmännare, om större behållare (för vätskor). Kar at salta köt vdj. G1R 2: 267 (1525). Thet tridie (badsättet) skeer i Kaar förvtan Watn. IErici Colerus 1: 184 (c. 1645; i fråga om ett slags ångbad). Giuta .. (vattnet) uti Kaaren wed Sprutorne. SthmStadsord. 2: 134 (1698). Denna gård .. är inrättad för garfveri, till hvilket höra 30 st. kar, deribland 13 drifkar. LdVBl. 1844, nr 52, s. 3. Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Lagerlöf Holg. 2: 397 (1907). — jfr ASK-, BAD-, BARK-, BET-, BLÖT-, BRAND-, BRYGG-, BYK-, DRIV-, GARV-, GÄRD-, GÖR-, ILÄTES-, JORD-, JÄS- (NINGS)-, LÄK-, MÄSK-, ROST-, STÅND-, STÖP-, SÖRP-, TUNN-, VIN-, VÖRT-, ÖL-KAR m. fl. — särsk.
a) (föga br.) om mer l. mindre om ett kar påminnande fördjupning l. hålighet i bärg. Den på en särskild Holme belägne såkallade gamle dockan (i Karlskrona), är et utur grå berget utsprängdt kar. Palmstedt Resedagb. 15 (1778). — jfr HÄLL-KAR.
b) tekn. med vatten l. annan vätska fylld bassäng under en gasklocka. Karet till gasklockan är utfördt af beton. TT 1894, Allm. s. 53. SthmBelysn. 65 (1903). — jfr KLOCK-KAR.
c) (†) bärgv. benämning på en vid bärguppfordring (i sht vid hästvind) använd linkorg. Wetterdal Grufbr. 275 (1878).
3) (vanl. av timmer, bräder, spjälor o. d. sammanfogad) kista l. (över)byggnad l. omhägnat rum, avsedd (avsett) att innesluta ngt.
a) (i fackspr.) timrad (sänk)kista, avsedd att fyllas med sten, vilken utgör underlag för ngt, t. ex. en damm, l. stöd för en bro o. d. Trekantiga kar eller kistor, hvilka .. fyllas med kullersten eller grus. TT 1880, s. 55 (i fråga om damm för timmerflottning). Den egentliga sjöboden vilar på det timrade, stenfyllda karet. Landsm. 1926, s. 8. — jfr BRO-, STEN-, TIMMER-KAR.
b) [jfr motsv. anv. i y. fsv. (HBrask (1525) i G1R 2: 277) o. i isl.] fisk. i fast fiske: av spjälor o. d. byggt rum vari fisk, i sht lax, fångas; äv. om dylikt rum bildat av garn (nät); äv. om hela det fasta fiskredskap vari sådant l. sådana rum ingår (ingå). Hofsten Wermel. 1: 61 (c. 1716). (Katsor) brukas antingen med ett Kar eller gålf, eller ock tvänne. Tiselius Vätter 1: 123 (1723). Kar (för laxfiske) bestå av stänger i vertikal ställning med en liten öppning för laxen, då han får lust att stiga på. Molin FrÅdal 89 (c. 1895). Att sätta tvenne kar bredvid varandra är vanligt i trakten av Falkenberg. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 16 (om av garn bestående fast fiske). (Laxkaret av garn) har blott ett (enkelt) kar. Därs. 54 (fr. Halland). — jfr KAST-, LAX-, PÅL(E)-, SIK-KAR.
c) (förr) sjömil. på mörsarfartyg: i främre delen av fartyget inbyggt rum med lavettage för mörsare; i ssgn MÖRSAR(E)-KAR.
d) tekn. i kvarnvärk: överbyggnad av trä l. gjutgods som omgiver kvarnstenarna. 2UB 4: 440 (1899). LB 4: 441 (1907).
4) om ram som omsluter ngt.
a) [jfr motsv. anv. i sydsv. dial.] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ram av trä omkring en fönster- l. dörröppning, fönster- resp. dörrkarm. 1 1/4 aln högt fenster med kar och fodringar. VDAkt. 1844, nr 472. Ett fönster från Skåne med rikt snidade kar och mellanpost. Wistrand NordMAllmog. 23 (1911). — jfr FÖNSTER-KAR.
b) omramning av trä (l. stenhällar) omkring ett brunnshål; i ssgr. — jfr BRUNNS-, KÄLL-KAR.
Ssgr (i allm. till 2): A: KAR-BAD. (kar- 1547 osv. kara- 1623. kare- c. 16001654) [fsv. karbadh] (varmt) bad i kar; äv. (mera) konkret. Bada karbad, taga ett karbad, stundom bruka karbad, förr äv. bada i karbad, gå i karbad, ävensom sätta ngn i karbad, giva ngn ett karbad. GripshInvent. 26/5 1547. (För huvudvärk) Skal ock brukes karbadh medh badhe örter. BOlavi 5 a (1578). Den som för Skabb och Klåda skul vill gå i Karbad. Hiorter Alm. 1738, s. 23. Därpå sätter man barnet .. Uti ljumt karbad. Alm(Sthm) 1763, s. 42. FörelSjuksköt. 5: 27 (1921). särsk. [jfr BAD 3, BADSTUGA 1 b] (†) bildl., i uttr. som betyda: få det ”hett om öronen” o. d. Hå, hå, granne war nu lustigh och gladh, / Förty wår Fougde fick itt skönt karbadh. Chronander Surge D 8 b (1647). Nu kommer tu i annat Karbaadh (dvs. nu blir det en annan pärs för dig). Dens. Bel. D 7 a (1649).
-BAND. [y. fsv. karbandh (VadstKUppbB 81)] band (se BAND, sbst.1 15 a) omkring kar. PH 6: 4371 (1756). Ahlman (1872).
-BEN, se KARBEN.
-BOTTEN. (kar- c. 1585 osv. kars- c. 1720) Warg 649 (1755). Landsm. VI. 1: 39 (1885). särsk. (†) i jämförelser för att beteckna ngt ss. mycket stort. Om du än wille påsätta glasögonen, så stora som en karbottn, skulle du (osv.). Raimundius HistLiturg. 46 (i handl. fr. c. 1585). Blod Lefrar stora som Karbotnar. Block Progn. 81 (1708).
-BRÄDD. (numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter) övre kant av ett kar. Stiernhielm Arch. B 2 b (1644). Högberg Vred. 2: 123 (1906).
-HUS. (i fackspr.) hus l. rum där för visst handtvärk l. viss fabrikation nödiga kar äro anbragta. PT 1905, nr 186 A, s. 1 (i garveri). SvGeogrÅb. 1932, s. 93 (om äldre alunbruk).
(1) -HYLLA, r. l. f. (kar- 1760 osv. kara- 18501902) [sydsv. dial. karahylla] (bygdemålsfärgat i södra Sv. l. i fråga om ä. förh.) hylla för (köks)kärl, fat, tallrikar o. d., kärlhylla. GbgMag. 1760, s. 681. Karhyllan (i ryggåsstugorna), där träfat ock andra simplare kärl äro uppstälda. Landsm. 1: 652 (1880; fr. Halland). Rydberg Vap. 39 (1891).
-LED, se KARLED.
-SAL. (i fackspr.) jfr -HUS. TT 1876, s. 90. PT 1900, nr 125, s. 4.
-SPIROR, pl. [jfr -ÖRT] (†) namn på växten Spiræa ulmaria Lin., mjödört, älggräs. Liljeblad Fl. 164 (1792). AHB 5: 18 (1858).
-SÖTA, r. l. f. [jfr -ÖRT] (i vissa trakter) = -ÖRT. SvBot. nr 189 (1805). Lindman NordFl. 3: 219 (1903; angivet ss. gammalt namn på växten).
-VED. (†) virke tjänligt till laggar i kar. Lind (1749). NVexjöBl. 1851, nr 36, s. 1.
-ÖRT. (kar- 17451903. karls- 1640. kars- 16381757) [fsv. karsört. Första ssgsleden har stundom oriktigt hänförts till KARL] (i vissa trakter) växten Spiræa ulmaria Lin., älggräs, mjödört, varmed man förr brukade gnida kar invändigt, innan de användes vid bryggning; jfr BYTT-GRÄS 1, ÖL-GRÄS. Franckenius Spec. A 4 b (1638). Lindman NordFl. 3: 219 (1903; angivet ss. gammalt namn på växten).
B (numera bl., i starkt bygdemålsfärgat spr. i södra Sv., i ssgn -HYLLA): KARA-BAD, -HYLLA, se A.
(1) -MÄRKE. [sv. dial. (Skåne) karamärke; jfr d. dial. kar(e)mærke; med syftning på att bomärket anbragtes på kärl] (†) bomärke (se d. o. 1). VDAkt. 1680, nr 36. BrefTalLärdVet. 1759, s. 15.
C (†): KARE-BAD, se A.
-GRÄS. (karle-) [jfr KAR-ÖRT. Första ssgsleden har oriktigt hänförts till KARL] = KAR-ÖRT. IErici Colerus 2: 99 (c. 1645).
D (†): KARS-BOTTEN, -ÖRT, se A.
Spoiler title