publicerad: 1935
KATARR katar4, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid användes stundom den lat. formen catarrhus (stundom skriven catarrus, chatarrus) med lat. böjning. G1R 28: 129 (1558: catarrus, nom. sg.). BOlavi 14 b (1578: vthaff .. Catharro). Porthan BrefCalonius 146 (1794: catarrhus, nom. sg.).
Ordformer
(förr vanl. skrivet cat- l. cath-, ngn gg äv. chat-. catar (cath-) 1675—1739. katarr (catharr) 1642 osv. catarre (cat(h)arr(h)e) 1716—1769, 1802 (: catarrhehosta). kattar 1660)
Etymologi
[jfr d. katarr, t. katarrh, eng. catarrh, fr. catarrhe; av lat. catarrhus, av gr. κατάῤῥους, nedflytande, bildat till καταῤῥεῖν, av κατά, ned (se KATA-), o. ῥεῖν, flyta (jfr REUMATISM). — Jfr KATARRAL, KATARRALISK]
i sht med. urspr. om (sjukdomstillstånd förorsakat av) inflammation i luftvägarnas (särsk. näsans) slemhinna, åtföljd av ökad vätskeavsöndring o. flytning (enligt äldre tiders uppfattning härrörande från hjärnan); med dylik inflammation förenad förkylningssjukdom; snuva; ss. enkelt ord utan närmare bestämning numera vanl. i allmännare anv., om (sjukdomstillstånd förorsakat av) inflammation i vilken slemhinna som helst; förr äv. om den vid inflammationen avsöndrade vätskan; jfr FLUSS, sbst.1, ävensom DRÖPPEL. Palmchron SundhSp. 101 (1642). Spegel 590 (1712). Catharr, en fluss som faller från hufvudet på bröstet. Biurman Brefst. 114 (1729). Jag har råkat ut för en Catarr med snufva, hufvudvärk och hvit tiok tunga. Linné Bref I. 1: 237 (1773). En influenzaartad Catarrh. Ilmoni Sjukd. 3: 374 (1853). Katarr i lifmodrens slemhinna. Lundberg HusdjSj. 420 (1868). Influensa-anfall och katarrer kunna äfven undgås, om (osv.). Odenius 2Celsus 56 (1906). Katarr i luftrör och strupe. Petrén EpidSj. 33 (1926). — jfr BINDHINNE-, BLIXT-, BLÅS-, BRONKIAL-, BRÖST-, FÖRHUDS-, HALS-, LIVMODER-, LUFTRÖRS-, LUNG-, MAG-, MUN-, NÄS-, SVALG-, TARM-KATARR m. fl.
Spoiler title
Spoiler content