[av nt. kindken Jesus, av kindken, dimin. till kind, barn (se KIND, sbst.1), o. JESUS,resp. av t. kinkeljes, av kinkel, sidoform till kin(d)ken, o. JESUS;eg.: Jesusbarnet]
(†)
1) namn på en utklädd person, eg. föreställande S:t Nikolaus, som förr i vissa trakter plägade komma till barnen med julklapparna på julaftonen l. som ansågs ha kommit med dem till juldagsmorgonen; jfr JUL-BOCK 1 a,JUL-TOMTE 1. Man började bulta på dörren, så som du (mormor!) i min barndom lät gamla Brolander göra, när han kom in Julafton som Kinkenges. Knorring Illus. 108(1836). Svederus Lloyd SvAllmog. 100 (1871). Knapt vakna på (juldags-)morgonen, öfverraskades vi ofta af en ny julefröjd .., då ”Kindken-Jes” lagt något godt i våra skor. CSäve i GotlAlleh. 1879, Julnr s. 2(i fråga om förh. på Gotland c. 1820).
2) [jfr samma anv. av helig krist (se HELIG 1 c)] julklapp. 1670. .. 6 December (inköpt) .. barnelekor till Kindken Jesus. BoupptSthm 1675, s. 1601 a, Bil. 1673. .. 23 Xber. (dvs. december) barnen till Kindken Jesus gifwit för .. ”26”. Därs. 1603 b, Bil.
Anm. Dalin(1852) upptager KINKENJES (med uttal tji`nngk'n-jés) i bet.: kinkblåsa.
