SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KLACK klak4, sbst.1, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. klak, smäll, nt. klak, smäll, mht. klac, knall; trol. besläktat med KLAK, adj.1 — Jfr KLACKA, v.2, KLÄCKA]
om det ljud som uppstår, då det ”kläcker” l. knäpper till i ngt; stundom äv. om den känsla som ngn erfar, då det ”kläcker till” i honom. (Herr S. var som en modern speldosa, o. han) drog upp sig själf, spelade upp en Marx-ouvertyr, sa klack och spelade upp Bebelsvalsen och så vidare. Strindberg TrOtr. 2: 60 (1890). I denne örlogsman igenkände vi genast med en liten klack i hjärtat det fartyg, som (osv.). Högberg Jim 258 (1909). Dens. Utböl. 2: 189 (1912).
Spoiler title
Spoiler content