KLACK klak4, sbst.5, r. (f. Dalin(1871), WoJ(1891)); best. -en; pl. (föga br.) -er32 (WoJ (1891), Östergren(1930; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(claque 1857—1935. klack 1889 osv. klak 1876)
Etymologi
[jfr t. o. eng. claque, av fr. claque, slag med flata handen, klack; av claquer, åstadkomma ett smällande ljud, slå med flata handen, applådera (ngn); lånat från germ. spr.; jfr KLACK, sbst.1]
urspr.: samling personer som äro lejda att applådera vid offentlig föreställning o. d. (i sht på teater, för att säkra framgången för ett teaterstycke l. en skådespelare); i fråga om sv. förh. numera vanl. allmännare: samling av trogna anhängare som (kritiklöst) giva till känna sitt bifall vid offentligt uppträdande (föreställning, konsert, föredrag, offentligt anförande l. yttrande i tal l. skrift l. vid tävling o. d.); äv. bildl. KonvLex.(1857). SöndN 1862, nr 10, s. 2.EBjörck(1863) i SnoilskyVänn. 1: 21 (bildl.). Grönstedt Teat. 47(1879; i fråga om fr. förh.). Den claque av trogna, som applåderar vår upplysta tid och alla dess framsteg. SvD(A) 1930, nr 70, s. 8.DN(B) 1935, nr 244, s. 10.— jfr HEJA-,HEJAR(E)-,TEATER-KLACK.
