SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAMMA klam3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr d. klamme, mnt., mht. o. ä. t. klamme, klämma, klammer, t. klamme, bärgklyfta; till stammen i KLÄMMA, v.; jfr KLAM, KLAMMER, sbst.1—2, KLAMRA, sbst.]
1) (i fackspr., mindre br.; se dock slutet) klämma; med mutter försedd, åtdragbar krampa; klammer (se KLAMMER, sbst.1 1). Säkerhetsskrufmejslar, hvilka med ett par lätt ansatta eller borttagna klammor fasthålla skrufvar. GHT 1897, nr 272, s. 2. TT 1899, M. s. 41. — särsk. (fullt br.): för sammanhållande av en vattenränna o. d. gjord anordning bestående av en stock l. bjälke ss. underslag o. två i var sin ända därav fästa stockar l. bjälkar ss. ståndare (sidostöd). JernkA 1861, s. 155.
2) (i fackspr., mindre br.) = KLAM 2. KrigVAH 1843, s. 221. Björkman (1889; med hänv. till klam).
Ssg (till 1): KLAM-JÄRN. (i fackspr., föga br.) järnstycke som i en maskin är kilat mot en annan maskindel för att hålla denna fast. VetAH 1772, s. 141 (i fråga om ett skärvärk).
Spoiler title
Spoiler content