SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLARNA kla3rna2, v. -ade; ngn gg KLARNAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (se KLARNING).
Etymologi
[jfr d. klarne; avledn. av KLAR]
— jfr UPP-KLARNA.
I. intr.
1) motsv. KLAR 1: bliva klar l. klarare, ljusna; bliva mera lysande l. strålande l. renare (i färgen). Linc. (1640). Schultze Ordb. 2295 (c. 1755). Månen klarnar öfver dalen. Runeberg 1: 343 (1841). Kring hennes (dvs. Guds moders) panna klarnar / högt bland stjernorna ett helgonsken. Tegnér 1: 232 (1842; jub.-uppl.). Med åren klarnar och ljusnar hans (dvs. konstnärens) palett. SvD(A) 1932, nr 307, s. 7. — särsk. motsv. KLAR 1 d o. g β; om öga l. blick l. ansiktsuttryck o. d.: bliva klar(are), ljusna; förr äv. i p. pf. med adjektivisk bet.: klar; äv. (i vitter stil) i överförd anv., om person: få en klarare l. ljusare blick l. uppsyn; om blick l. syn äv. i bildl. anv. (jfr 5). Den mulna blicken klarnade. Kolmodin QvSp. 2: 102 (1750; om ögon). Hans upsyn blef klarnad och ljus. Lenngren (SVS) 2: 328 (1798). Chefens ansigte klarnar. Strindberg NRik. 22 (1882). (Ögonen) vidgades och klarnade som för att brista. Hallström Than. 63 (1900). Sedan han med klarnad blick öfverskådat lifvets och konstens företeelser. Annerstedt i 3SAH 17: 51 (1902). Jonas klarnade. Bergman JoH 69 (1926).
2) motsv. KLAR 2: bliva klar l. genomskinlig; särsk. om vätska o. d.: befrias från grumlighet l. grums o. d. (gm fällning till botten av fasta beståndsdelar o. dyl. l. gm invärkan av kemiska medel). Brygden, kaffet får stå och klarna. (Vattnet i) sjön har nu klarnat efter stormen. (Äppelsaften) är någhot söt, förr än han klarnar. Palmchron SundhSp. 60 (1642). Solutionen klarnade med gul färg. Rinman JärnH 847 (1782). Hammarström Sportfiske 199 (1925). — särsk.
a) motsv. KLAR 2 a; om frukt: antaga en genomskinlig färgton. Jag smakade i dag på en nedfallen astrakan, som begynt klarna. Geijer Brev 335 (1839). 2NF 33: 1242 (1922).
b) bildl. Grumla icke flickans själ, / Aldrig skall den klarna se'n, / Aldrig spegla himlen mer. Runeberg 3: 98 (1832). VLitt. 3: 480 (1902).
3) motsv. KLAR 3; om himmel l. dag l. luft l. väder o. d.: bliva klar(are), ljusna; befrias från dimma l. moln o. d.; äv. opers.: vädret l. luften osv. klarnar, det blir klart (väder), dimman l. molnen skingras; förr äv. om sol l. måne: framträda ur moln osv. l. befrias från moln osv., övergående i bet.: skina, lysa (klart); förr äv. om moln l. dimma: skingras; i p. pf. stundom (i sht förr) i adjektivisk anv., närmande sig bet.: klar. Jag tror att det snart klarnar. (Att himmeln är röd) allenast warnar / At torka komma skal och Luften åter klarnar. Spegel GW 74 (1685). (Himmeln) der en engel ur de klarnade molnen nedsväfvar. Atterbom Minn. 250 (1817; i beskrivning av en tavla). När Elementerna kämpat ut, då klarnar himlahvalfvet. Tegnér (WB) 4: 102 (1823). Månen klarnar öfver dalen. Runeberg 1: 343 (1841). Fogelqvist ResRot 95 (1926). — särsk.
a) (†) om dag l. morgon: gry; äv. opers.: det gryr l. dagas; äv. mer l. mindre bildl. (jfr b). Min Gud hvad han har dröjt att klarna, den här dagen! Leopold 1: 250 (1808, 1814). Stagnelius (SVS) 3: 214 (c. 1815; bildl.). Så snart det begynner klarna. Franzén Pred. 5: 233 (1845). Topelius Ljung 60 (1880, 1889; i bild).
b) i bildl. anv. Mörka stunder, hvilka dock gemenligen pläga klarna til slut. Nohrborg 77 (c. 1765). En klarnad framtid. Fahlcrantz 2: 142 (1826, 1864). När det kom ”främmande”, klarnade hans lynne. Söderhjelm Runebg 2: 12 (1906).
4) (tillf.) motsv. KLAR 5; om röst: bliva klarare l. renare l. klangfullare. (Sångarens) röst från krögarns stol / klarnar som en god fiol / allt som den blir äldre. Heidenstam Vallf. 164 (1888).
5) motsv. KLAR 6; om medvetande (själ) l. medvetenhetsakt (tanke, dröm, minne, insikt, uppfattning o. d.): bliva klar(are) l. skarp(are) l. tydlig(are); utveckla sig till klarhet l. skärpa l. tydlighet; äv. övergående i bet.: ”avklaras”, mogna o. d. Nordenflycht (SVS) 3: 29 (1762). Det är .. verldsåsigten, som vidgas och klarnar under årens lopp. Rydqvist i 2SAH 12: 291 (1827). Mina tankar bli lätta och klarna (när jag sjunger). Almqvist DrJ 300 (1834). I samma mon insigten klarnar om de för hvarje provins gemensamma behof. Forssell Stud. 1: 201 (1870, 1875). Långsamt klarnar människans medvetande om sin bestämmelse. Rydberg Varia 115 (1889, 1894). Minnet .. klarnade. Lundegård Tit. 304 (1892). Klarnad smak. Larsson Spinoza 174 (1931).
6) (mindre br.) motsv. KLAR 7: åter bliva redig (efter yrsel l. sömn o. d.); komma till sans l. klart medvetande; äv.: återfå förståndet, bliva klar i huvudet. Juslenius 34 (1745). Patienten (hade) småningom klarnat. Hygiea 1853, s. 167. Den yrvakna gumman klarnar så småningom något. TurÅ 1908, s. 37.
7) motsv. KLAR 9; om företeelse l. förhållande o. d. (i sht situation l. läge l. ställning, planer, riktlinjer o. d., äv. ngts innebörd l. mening o. d.): framträda l. framstå i klarare ljus, bliva klar(are) l. begriplig(are) l. tydlig(are) l. överskådlig(are); äv. opers., i sht i uttr. det klarnar för ngn (att osv.), det blir klart l. tydligt för ngn (att), ngt ”går upp” för ngn, ngn börjar begripa (sammanhanget i) ngt. Fahlcrantz 2: 21 (1826, 1864). Ställningen klarnade helt och hållet genom den för Sverige så olyckliga freden i Prag. Carlson i 2SAH 48: 24 (1872). (Ett) nybildadt (politiskt) parti hvars syften ännu icke fullt klarnat. Samtiden 1874, s. 326. När i lifvets stränga skola / alltings mening för dig klarnar. Topelius Sommarg. 9 (1915). Planerna för den kommande säsongen i Liljevalchs konsthall ha nu börjat klarna. SvD(A) 1933, nr 207, s. 3. — särsk. om hemlighet l. gåta o. d.: finna sin förklaring l. lösning. Böttiger i 2SAH 50: 402 (1874). Endast några solhvarf farna — / och för dig (dvs. den unga flickan) skall gåtan klarna. Rydberg Dikt. 1: 118 (1882).
II. tr.
1) (†) motsv. I 1: göra klar(are) l. ljus(are); upplysa; belysa; äv. bildl. Silverstolpe i 1SAH 4: 148 (1791, 1809; bildl.). Der bor i himlens ljus / Det hopp, som klarna skall den dunkla jordens grus. Atterbom SDikt. 2: 39 (1811, 1838). Wallin 2Pred. 2: 99 (1838; bildl.). — särsk. motsv. I 1 slutet: göra (öga l. blick l. uppsyn o. d.) klar(are) l. ljus(are); komma att klarna. (Den sluga kvinnans) ögon wana är, så snart hon wil, at gråta, / Kan strax them klarna gen som nysz har warit wåta. Runius Dud. 2: 69 (1712). Ling Agne 81 (1812).
2) (numera föga br.) motsv. I 2: klara (en vätska o. d.). Berchelt PestOrs. C 8 a (1589). DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 352 (med avs. på vin). Kopparpannan i spisen / Står på en kant att klarna den doftande Javan. Strindberg Fagerv. 301 (1902).
3) (†) motsv. I 3; med avs. på himmel, dag o. d.: göra klar, komma att klarna; med sakligt subj.; äv. i bild. Godt lynne klarnar en mulen dag. Nyberg 3: 92 (1842). Blott storm kan klarna sådan mulen himmel. Hagberg Shaksp. 2: 307 (1847; i bild).
4) (†) motsv. I 5: göra (en förnimmelse, tanke, ett begrepp o. d.) klar(are) l. skarp(are) l. tydlig(are); komma att klarna. Atterbom PoesH 1: 20 (1848). Naturvetenskaperna hafva .. klarnat våra begrepp om naturens lifsandar. Fries BotUtfl. 2: 2 (1852).
III. (numera knappast br.) refl. l. dep.
1) = I 1; bildl. Den lott jag fick ur ödets urna, / Nattligt färgad, vill ej klarna sig. Hedborn 1: 75 (1835).
2) = I 1 slutet. Ögat sig klarnar. PoetK 1814, 3: 50.
3) = I 7. Atterbom SDikt. 2: 94 (1813, 1838). Då man i minnet samlar de spridda dragen (av skolmötet), klarnas mycket, som förut varit dunkelt. SD(L) 1895, nr 214, s. 1.
Särsk. förb.: KLARNA AV. (†) till I 3: klarna (upp). Efter några timmar klarnade vädret något af. Wallin Bref 79 (1847).
KLARNA BORT. (†) till I 3; om moln l. dimma: skingras, försvinna; anträffat bl. i bild o. bildl. Unge Dikt. 54 (1838; i bild). Knorring Förh. 1: 305 (1843; bildl.).
KLARNA TILL10 4. (tillf.) till I 1; opers.: det bliver (plötsligt) ljusare, det ljusnar (plötsligt); anträffat bl. i bildl. anv. In hon träder så blid och still — / I skumma kammarn det klarnar till. Bååth GrStig. 37 (1889).
KLARNA UPP10 4, äv. OPP4. klarna, bliva ljus(are). Verelius 35 (1681). jfr UPPKLARNA. särsk.
1) = KLARNA I 1 slutet. (Kalypsos) ansichte klarnade up. Ehrenadler Tel. 279 (1723). Kaptenen klarnade upp vid åsynen af sin unga frände. Fahlcrantz Kyrkoh. 281 (1907).
2) till I 3; om himmel l. luft l. dag l. väderlek o. d.: klarna; äv. opers.; förr äv. om moln l. dimma o. d.: skingras, upplösas; ngn gg äv. om solen l. månen: befrias från moln osv., framträda ur molnen osv.; förr äv. om mörker: skingras. Luften, himmeln klarnar upp. Wollimhaus Ind. (1652; opers.). Nattens rysande mörcker / Klaarnad' ey aldeels upp. UHiärne Vitt. 165 (1665). Likasom solen klarnar up efter oväder. Nohrborg 527 (c. 1765). Det klarnade något upp mot eftermiddagen. JJNervander 1: 206 (1834). Lindquist Edib Eldskj. 149 (1928). särsk.
a) (†) om dag: gry, gå upp; äv. bildl. (jfr b). Columbus BiblW B 1 a (1674). Äfven hopp / Hon såg för Malcolm klarna opp. Arnell Scott Sjöfr. 214 (1829).
b) (i vitter stil) bildl.; jfr a. Det klarnar up hos mig, stora tankar dagas i min själ. Rutström Schiller Röfvarb. 20 (1799). Ullman FlickÄra 163 (1909).
3) (numera knappast br.) till I 5: bliva klarare, framträda tydligare (för ngns ögon l. blick); äv. opers.; äv. bildl. Lindegren 1: 246 (1805; opers.). (Barndomsbilder) Hvilka, alltsom åren skrida / .. Klarna upp och komma närmre. Wennerberg 4: 212 (1885).
4) till I 6: bliva klar(are) l. redig(are) (i huvudet); återfå full sans l. klart medvetande; särsk. (i medicinskt fackspr.) i fråga om tillfrisknande från vissa slag av sjukdomar. I regel sker förbättringen (av förvärvad neurasteni) först småningom; den sjuke klarnar upp dag för dag. Wigert PsykSj. 2: 96 (1925). Moberg Rosell 114 (1932).
5) (i vitter stil, mindre br.) = KLARNA I 7. O Yngling! hoppas ej att lifvets gåta klarnar / För dig till himmelskt ljus i nöjets armar opp! Stagnelius (SVS) 1: 366 (c. 1815). Börjar inte nu sannolikheten klarna upp? Högberg Vred. 1: 275 (1906).
Spoiler title
Spoiler content