SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNÄPPA knäp3a2, v.1 -er, -te, -t, -t ((†) pr. ind. sg. -ar Warnmark Sinnew. 43 (1687)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr KNÄPP.
Ordformer
(knäpp- (knepp-) 1620 osv. knäp- (knep-) (bl. framför konsonant) 1608 (: knepte, ipf.)1900 (: knäpte, ipf.). knäfte, ipf. 1613)
Etymologi
[jfr ä. dan. o. dan. dial. kneppe, nor. kneppa; jfr äv. holl. knappen, knäppa, eng. knap, knäcka, smälla, knäppa; avledn. av KNAPP, sbst., o. således eg. identiskt med KNÄPPA, v.2; se Friesen Mediagem. 32 (1897). Med avs. på bet.-utvecklingen jfr BULTA, v.3]
I. åstadkomma l. giva ifrån sig ett kort, smällande, men klanglöst o. relativt svagt ljud (ss. då ngt knäckes l. då två föremål hastigt slå emot varandra) l. en följd av dylika ljud, smälla; äv. i p. pr., i överförd anv., om ljud; äv. ss. vbalsbst. -ande l. -ning, konkret.
1) med sakligt subj.; äv. opers. Ingen är så rädd .. som Haran: Ehwadh som hälst thet knepper, så reeser han vp öronen, eller tagher til fötters. Schroderus Comenius 204 (1639). En Bondedräng hittade ett Ur-värck; och som han hörde, att dhet knäpte (så osv.). SColumbus Vitt. 286 (c. 1678). Det höres et knäppande i bistocken. Möller (1790). Regnet .. / .. knäpper mot takets bräder. Reuter NSång. 138 (1888). Hela tiden var det så tyst i salen att man då och då kunde höra hur det knäppte litet betänksamt i väggarnas murkna trävirke. DN(A) 1934, nr 85, s. 11; jfr b. Det knäppande ljudet från en spänd hane. Böök Lejon 375 (1935); jfr 2 c. — särsk.
a) (†) övergående i bet.: knastra. Hårdtmältat Malt, som knepper, smäller och är hårdt under Tänderna. Rålamb 13: 76 (1690). VetAH 1772, s. 277.
b) (föga br.) i överförd anv., i uttr. knäppande tyst, knäppande tystnad, så tyst resp. så intensiv tystnad att man kan höra de svagaste knäppningar. Larsson Vandr. 10 (1909). Dens. Hemmab. 124 (1916).
c) (i vissa trakter) om ur, med innehållsobj. angivande tidpunkt. Redan knäpper klockan tolf. Qvanten LyrDikt. 62 (1859). Tavaststjerna NVers 52 (1885).
d) (i Finl., vard.) bildl., opers.: det stämmer, slår in, går ihop, ”går i lås”. Jag ska väl inte lämna halfgjord sak häller. Jag ska envisas tils det knäpper (och jag får ja på mina frierier), ska jag säga. Tavaststjerna Aff. 32 (1890). jfr Bergroth FinlSv. 246 (1917).
2) om person l. djur. Diuret som knäpper i träväggar. Linné Bref I. 2: 179 (1752; om väggsmeden). Rågknarren knäppte, men tyst var i parken. CFDahlgren 1: 286 (1832). Och Olle .. han knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret. Strindberg RödaR 139 (1879). (Kattugglan) knäppte med näbben. Quennerstedt Värld 6 (1904). Rosenius SvFågl. 1: 13 (1913). — särsk.
a) jäg. i fråga om ett av tjäderns läten under parningstiden. VetAH 1787, s. 203. Knäppningar .. (dvs.) Första och förberedande tonerne af Tjäderns spel. Svederus Jagt 339 (1831). PåSkid. 1931, s. 157.
b) (numera knappast br.) bildl., övergående i bet.: låta höra det allra minsta l. svagaste ljud, yttra litet l. det allra minsta, ”knysta”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest; särsk. i förb. knäppa och (l. eller) kny, kny eller knäppa o. d. (Den klenmodige) Törsz .. hwarken kneppa, eller knyy. Schroderus Comenius 885 (1639; t. texten: mucken). Thomander 3: 294 (1826: kny eller knäppa). Hagberg Shaksp. 11: 345 (1851). jfr (†): Jag har en kammare, der det är mycket ensligt och ej ett knäppande kny. Almqvist Ekols. 1: 335 (1847).
c) spänna mekanismen på ett eldvapen; äv.: klicka med oladdat eldvapen (o. därigm åstadkomma ett smällande ljud). Ett gammalt flintlåsgevär, som .. (patrioten) brukar knäppa med. Strindberg NRik. 97 (1882). Karl skall veta, att Gustaf är till den grad förtviflad. Han sitter och knäpper tag på tag med Karls pistol. Michaelson Ungk. 197 (1892).
3) [anv. uppkommen på grund av den knäppning som höres vid fotografiets tagande] (ngt vard.) hastigt fotografera (ngn l. ngt), taga ett ögonblicksfotografi av (ngn l. ngt). SD(L) 1897, nr 10, s. 1. Nitiska fotografer ”knäppte” den ena gruppen efter den andra (vid kongressen). Därs. 1898, nr 471, s. 3. SvD(A) 1935, nr 184, s. 6.
II. mer l. mindre hårdt slå l. stöta o. d., eg. så att ett knäppande ljud höres, samt i därmed sammanhängande anv.
1) åstadkomma ett smällande ljud gm att hårdt trycka insidan av yttersta leden av långfingret mot inre sidan av tummens yttersta led o. sedan låta långfingret hastigt glida av mot handens insida; särsk. dels ss. tecken på hån l. förakt l. likgiltighet o. d., dels ss. tecken på belåtenhet, tillfredsställelse o. d.; numera bl. i uttr. knäppa med fingrarna, förr äv. i uttr. knäppa fingrarna l. abs. (Messenius') discipler .. gingo i dören och knäfte medh fingren åt honom (dvs. rektorn) och gingo ther medh sin kooss. PKenicius (1613) hos Annerstedt UUH Bih. 1: 102. (Han) sadhe, att honom tilfoghas stoor orätt och knäpte fingren in för retta emott Casper. BtHforsH 1: 204 (1634). Peltier (knäpper med fingrarna:) ”Nu har jag hittat egget! ..” Crusenstolpe Tess. 3: 136 (1847). Jag visslade levnadslustigt och knäppte med fingrarna. Fröding ESkr. 2: 94 (1892). Östergren (1930).
2) giva (ngn l. ngt) ett lätt slag med fingret gm att trycka utsidan av pekfingrets l. långfingrets yttersta led mot insidan av tummens yttersta led o. sedan låta pekfingret resp. långfingret hastigt glida av mot ifrågavarande person l. föremål; numera vanl. med av prep. inledd bestämning. Knäppa en på pannan eller näsan. Lind (1749). Tanterna knäppte på sina snusdosor och sade: ”Hvad är det för slag? ..” Bremer Dal. 161 (1845). Nu knäppte Kammarrådet sin gyllene dosa / och sade: (osv.). Jensen Mickiewicz 16 (1898). LB 3: 559 (1905). — särsk. bildl., i uttr. knäppa (ngn) på fingrarna l. på näsan, förr äv. för l. under näsan, tukta l. ”stuka” l. ”kväsa” (ngn), ”slå (ngn) på fingrarna”; förr äv.: övermodigt, men betydelselöst o. ofarligt trakassera l. hota (ngn). Man .. skulle (icke) achta Konungen i Danmarckz små offenser, och så länge han allenast knäpper een för näsan; men (osv.). RP 6: 503 (1636). Gud kan .. tig, då tu som högst sitter, kasta till Marck, och knäppa tig vnder Näsan. Fernander Theatr. 275 (1695). Geijer Brev 150 (1813). Om det senare (dvs. om livet efter detta) kan man åtminstone profetera utan att bli knäppt på fingrarna. Johanson RecBakt. 149 (1928).
3) gm en hastig rörelse med pekfingret l. långfingret (jfr 2) framdriva l. kasta (ngt). SvMag. 1766, s. 720. Han knäppte plommonstenar på mig. Weste (1807). Topelius Fält. 2: 11 (1856). Östergren (1930).
4) (†) i uttr. knäppa en dörr i lås, smälla en dörr i lås (så att det knäpper). Mörk Ad. 1: 349 (1743). VDAkt. 1774, nr 69.
5) med fingret (l. med en pinne o. d.) sätta en sträng i dallrande rörelse o. därigm bringa densamma att ljuda; särsk. dels i uttr. knäppa på en sträng resp. ett musikinstrument (en lyra o. d.), dels, med innehållsobj., i uttr. knäppa en ton, en melodi o. d., dels i uttr. knäppa en sträng o. dyl. l. (med obj. betecknande med strängar försett musikinstrument) knäppa ett musikinstrument (en lyra o. d.). Duræus Naturk. 98 (1759). Knäpp på strängen. Bellman (SVS) 1: 86 (1769, 1790). Josephus säger, at det (hebreiska instrumentet psaltare) .. blifvit knäpt med fingren. Hülphers Mus. 20 (1773). Knäpp en visa på lutan! Topelius NBlad 239 (1863, 1870). (Han) gaf .. sig till att sjunga och knäppa på gitarr. Hillman SpNov. 133 (1896). (Fiolens) ägare spelade .. icke mera på den, men knäppte någon gång dess strängar för att uttaga en melodi. Vasenius Top. 1: 408 (1912). SvTMusF 1930, s. 22. — jfr CITTER-KNÄPPNING.
6) krossa (ngt, eg. så att en knäpp l. en smäll höres), sönderslå, knäcka; särsk. med avs. på nöt: krossa skalet på (en nöt för att komma åt kärnan), knäcka (en nöt). Kolmodin QvSp. 1: 91 (1732). Knäppa nötter. Serenius (1741). I granen knäppte / ekorrn kottens frön. Reuter 3Dikt. 79 (1906). Knäppa en loppa. Auerbach (1909). DN(A) 1929, nr 352, s. 14. (†) Fru majorskans piga har knäppt den ostindiska thékoppen. Palmblad Nov. 4: 111 (1845, 1851). — särsk. bildl.
a) i uttr. knäppa en hård (förr äv. skarp) nöt o. d., övervinna en (stor) svårighet, ”knäcka en (hård) nöt”; förr äv. i uttr. få en hård nöt att knäppa på, få en svårighet att ta itu med l. att kämpa med. När .. (Alexander den stores) Soldater widh stadens Tyri Belägring funnes owillige, at knäppa then skarpa nöten (så osv.). Isogæus Segersk. 1077 (c. 1700). Jag har nog fått mina hårda nötter att knäppa på jag med. Blanche Våln. 430 (1847). Det hör icke till hans tjenst att knäppa gåtornas nötter. Strindberg SvÖ 2: 247 (1883).
b) (ngt vard., mindre br.) i uttr. ngn är icke god att knäppa nötter med, ngn är svår att komma till rätta med, svår att ”kväsa” l. ”stuka”. Josias Carl, som icke var god att knäppa nötter med. Levertin Gest. 216 (1903). Sommarström Thackeray FåfM 2: 303 (1917).
7) [anv. utvecklad ur 2, 6] (vard.) grundligt tukta l. tillrättavisa (ngn), grundligt ”stuka” l. ”kväsa” (ngn), giva (ngn) en ”minnesbeta”, giva (ngn) en ”näsbränna”; få övertag över (ngn). HSH 37: 282 (1635). Jag skall knäppa honom, at han skall minnas det. Sahlstedt (1773). Jag stämmer karlen (som skrivit skandalöst om mig), jag offrar hvad som helst för att få honom knäppt Roos OsynlVäg. 193 (1903). Janson Ön 173 (1908). jfr: Efter vanligheten går democratien sin utstakade gång fram till dess den finner bödelsyxan som knäpper den, om motståndaren vet sitt bästa. HSH 7: 278 (c. 1800).
8) [anv. utvecklad ur 2, 6] (vard.) träffa (ngn) med skott, nedlägga (ett villebråd) med skott, skjuta (ngn). Jag lade strax bössan til ögat i mening at knäppa haren. Knöppel Förtret. 25 (1740). ”Hvad är du för en sakramenskad tjuf midt i skogen? Dig skall jag väl knäppa”. Almqvist Skälln. 86 (1838). Knäppa livet ur vem som helst. Söderhjelm Uppror. 42 (1918). Hellström Storm 45 (1935).
Särsk. förb.: KNÄPPA AV10 4. jfr AVKNÄPPA. särsk.
1) (ngt vard.) till I 3. Gustafsson Köping 15 (1894). Engström Häckl. 235 (1913).
2) (†) hugga av, slå av, skära av; jfr KNÄPPA, v.1 II. VästeråsDP 20/9 1620. Weste (1807).
4) (mindre br.) med avs. på eldvapen: avfyra; jfr KNÄPPA, v.1 I 2 c, II 8. Björkman (1889).
KNÄPPA BORT10 4. till II 3. Weste (1807). Sjöstedt Västafr. 493 (1904). Han knäppte bort några snuskorn från sina redingoteslag. Sjöberg Kvart. 27 (1924).
KNÄPPA FRAM10 4.
1) (föga br.) till I 1, refl., i uttr. knäppa sig fram, om ur. Väggurets visare knäppte sig fram till fem. Almqvist TreFr. 2: 127 (1842). Nordensvan Skuggsp. 9 (1884).
2) till II 3. Weste (1807).
3) till II 5, med avs. på melodi o. d. Han började .. knäppa fram några af dessa stålklirrande ackord. Öberg Makt. 1: 30 (1906).
KNÄPPA IGENOM. (†) hugga igenom, bita igenom; jfr KNÄPPA, v.1 II. (Uttrarna hava) helt hvassa och starka tänder .., så at the knäppa mit igenom hansken, handen (m. m.). Broman Glys. 3: 572 (c. 1740).
KNÄPPA NED10 4 l. NER4.
1) till II 3; äv. bildl. Linné Stenr. 7 (c. 1747). Strömborg Runebg IV. 1: 7 (1896; bildl.).
2) till II 8. Smygande med sin bössa, knäpper (krypskytten) ned tjädern vid spelet. Strömborg Runebg IV. 1: 7 (1896).
KNÄPPA OMKULL10 04, äv. KULL4. till II, särsk. till II 3. Weste (1807). särsk. (†) bildl. Sydvesten .. klöste .. i förbifarten riornas halmtak .. och knäppte kull väderkvarnar. Topelius Läsn. 7: 89 (1891).
KNÄPPA SIG FRAM, se KNÄPPA FRAM.
KNÄPPA TILL10 4.
1) till I 1: (plötsligt) avgiva ett knäppande ljud; äv. opers. Grafström Kond. 34 (1892). Det knäppte till i dörren. Direktör Wally gjorde en snabb entré. Hedberg Räkn. 32 (1932).
2) i uttr. kölden l. vintern knäpper till, det blir plötsligt kallt; äv. opers.; jfr KNÄPPA, v.1 II. SUFinlH 2: 403 (”304”) (1608). Kölden knäppte till på allvar. Johansson RödaHuv. 1: 28 (1917). SvD(A) 1930, nr 30, s. 8 (opers.).
3) (vard.) bildl.: plötsligt l. hastigt gripa sig an med ngt; klämma till, göra slag i saken; jfr KNÄPPA, v.1 II. Om jag strypte er der ni nu sitter, .. — Knäpp du till, min gosse! — svarade gubben lugnt; — lif för lif. Blanche Våln. 729 (1847). (Jag tänkte hålla tal) Friskt jag knäpper till och pladdrar, / Tanken hit och ditåt fladdrar. Fröding Kusinbr. 62 (1883).
4) plötsligt bita l. hugga till; jfr KNÄPPA, v.1 II. (Katten) gapade nu öfver .. (ormens) hufvud och knäppte till med sina nålhvassa tänder. Blanche Våln. 377 (1847). Almqvist Ekols. 1: 30 (1847).
5) till II 1: plötsligt knäppa med fingrarna. Ödman UngdM 1: 167 (1877, 1881).
6) (vard.) ”stuka till”, ”kväsa till”; jfr KNÄPPA, v.1 II 2 slutet. Själfva Hamilton .. syntes någon gång helt flat, då Adlercreutz knäppte till honom för hans pikar. De Geer Minn. 2: 144 (1892).
7) till II 5. Med högra handens lillfinger knäpper man .. till strängen, så att den kommer i vibration. Hedlund Fiolsp. 28 (1906).
8) till II 8: hastigt avfyra ett eldvapen (mot ngn); ngn gg med obj.: hastigt ”knäppa” (ngn). Orren satt midtför näsan på mig, och jag knäppte till. Wetterbergh Penning. 460 (1847). Landsm. VIII. 3: 427 (c. 1900).
KNÄPPA UNDAN10 32 l. 40. till II 3. Siwertz Sel. 1: 155 (1920).
KNÄPPA UT10 4. (†) till II 3: gm en hastig rörelse med pekfingret l. långfingret driva l. kasta (ngt) ut. Weste (1807). Schulthess (1885).
Ssgr (jfr KNÄPPA, v.2 ssgr.): (I 1) KNÄPP-HASPEL. = -HÄRVEL. QLm. I. 3: 22 (1833).
(I 1) -HÄRVEL. härvel (se d. o. 1) l. haspel (se HASPEL, sbst.1 1) försedd med en enkel räkneapparat som med en knäppning angiver, när härveln roterat visst antal varv. BoupptRasbo 1772. RedNordM 1918, s. 9. särsk. bildl. Törneros Brev 1: 98 (1824; uppl. 1925; om ur).
(II 5) -INSTRUMENT. med strängar försett musikinstrument som spelas gm knäppning på strängarna med fingrarna (l. en pinne o. d.). Höijer 315 (1864). Knäppinstrument såsom lutor, cittror, guitarrer och harpor. Fatab. 1921, s. 66.
(jfr I 1) -KALL, adj. (i vissa trakter) i fråga om så intensiv kyla att det ”knäpper i knutarna”. TurÅ 1912, s. 166. Den .. knäppkalla vintermorgonen. Lindqvist Herr. 138 (1917).
(I 1) -SLAG. (†) eg.: knäppande slag; om hjärtats slag? Gud har eder föresatt, huru många Knäpp-slag, Pulszlag och Andedrächter, eder orosfulla Lopp hafwa skall. Fernander Theatr. 490 (1695).
-TYST. (mindre br.) så tyst att man kan höra de svagaste knäppningar; jfr KNÄPPA, v.1 I 1 b. Det blir knäpptyst i den stora rättssalen. Melsted Karn. 55 (1924).
Avledn.: KNÄPPARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1751), om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. särsk.
1) (föga br.) till I 1, på haspel: registreringsapparat som medelst en knäppning angiver när haspeln roterat visst antal varv. Lind (1749).
2) zool. till I 2, II: skalbagge tillhörande familjen Elateridæ, vars medlemmar äga förmågan att, då de kommit att ligga på ryggen, med ett knäppande ljud kasta sig högt upp i luften för att sedan komma ned på fötterna, hoppbagge. Linné PVetA 1739, s. 10. Berlin Lrb. 58 (1876). Larsson i By Vår 18 (1927). jfr SÄDES-KNÄPPARE.
3) (†) till II 2: ”näsknäpp”. Nordforss (1805).
4) (tillf.) till II 6: nötknäckare, nötknäppare. Östergren (1930; angivet ss. mindre vanligt än nötknäppare). jfr NÖT-KNÄPPARE.
Ssgr (till KNÄPPARE, sbst.1 2; zool.): knäppar- l. knäppare-larv. UtsädT 1893, s. 147.
-mask, m. l. r. (†) knäpparelarv. VetAH 1779, s. 288.
-släkte(t). skalbaggesläktet Elater Lin. Dahlbom Insekt. 27 (1837).
Spoiler title
Spoiler content