SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KO l. KU, interj.
Ordformer
(ko(o) c. 16951894 (: kokatten). ku c. 1775)
Etymologi
[ombildning av GUD]
(†) ersättande Gud i svordomar o. kraftuttr. vari de olika elementen (vilkas härledning o. betydelse icke sällan är oviss) ofta (delvis) äro sammanskrivna; särsk. vars herra ko dö l. serrakodö (se DÖD, sbst. 5 b β); håla ko femtan (se FEMTON 1 c); håla ko dö l. hålakoknö (se HÅRD 6 e β, jfr KNÖS, interj.); geta ko knös l. vaserra l. vas ko knös (jfr KNÖS, interj.). Was Härra nåppa koo tre, / Dä wa ståteligt Brännewijn, Ramfree. Tidfördrijf B 4 b (c. 1695) [jfr uttr. vaserra tre]. Vas koka päron. Ehrenström Öfverd. 22 (1739). Ja ko tre. Lindahl Tanckef. 18 (1740). Ihre DissJurForm. 7 (1746); jfr DÖD, sbst. 5 b β. För Ku! Bellman SSkr. 3: 298 (c. 1775). Vassera koka päron. Envallsson Förm. 15 (1799). Jo! vassera koknös! Lindegren 2: 16 (1806). Dä va ”kokatten” hva' han ä rolier, den Nils. Sundblad OffMess. 177 (1894). jfr: Vassherra kuduns. Envallsson Herreg. 4 (1784). Dens. Hofsl. 37 (1786).
Spoiler title