KOADJUTOR kω1adjɯ4tor, äv. 1032 (koaddjùtårr Dalin), m.; best. -n; pl. -er -jɯtω4rer l. 01040.
Etymologi
[jfr t. koadjutor, eng. coadjutor, fr. coadjuteur; av lat. coadiutor, av com (se KON-) o. adiutor, vbalsbst. till adiuvare, av ad, till, o. iuvare, hjälpa]
medhjälpare l. biträde (i sht åt andlig); numera bl. dels (i fråga om katolska förh.) om medhjälpare åt o. ställföreträdare för ordinarie kyrklig ämbetsman, särsk. biskop, dels (i fråga om ä. förh. i Finl.) om pastorsadjunkt. G1R 8: 193 (1533). ConsEcclAboP 365 (1659). Lagerbring 1Hist. 2: 793 (1773). Allmogen finge (på 1600-t.) icke i onödan betungas med underhåll av kapellaner och koadjutorer. Cederlöf FinlPrästEkon. 257 (1934).
