SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOAFFERA 1afe4ra l. 1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KOAFFÖR, KOAFFÖS.
Ordformer
(förr äv. skrivet coef-, coeff-, coif-, coiff-, cooff-, koeff- m. m.)
Etymologi
[jfr ä. t. coiffieren; av fr. coiffer, bildat till coiffe (ä. fr. äv. coëffe), huva, mössa, av senlat. cofea (cufea). — Jfr KOAFFYR]
(numera föga br.) medelst kamning, krusning o. d. ordna (sätta upp) håret på visst sätt (o. pryda det med hårklädsel o. d.); frisera; med objekt betecknande person l. huvud l. hår; äv. refl. Swedberg Schibb. 215 (1716; refl.). Et väl coëfferadt hufvud. Dalin Arg. 2: 257 (1734, 1754). Stockholms cavallier stiger up kl. 8 à 9, coofferar sit hår, kläder sig. Linné Diet. 1: 152 (c. 1750). Pauli Ungd. 17 (1925; i fråga om förh. på 1870-t.).
Spoiler title