KOHESION kω1heʃω4n, äv. -häʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Ordformer
(förr ofta skrivet co-. kohesion (c-) 1782 (: cohesionskraften) osv. kohäsion (co-, -hæ-) 1728—1930)
Etymologi
[jfr t. kohäsion, eng. cohesion, fr. cohésion; bildat till lat. cohæs-, p. pf.-stammen till cohærere (se KOHERENS)]
fys. benämning på den mellan molekylerna i en o. samma kropp värkande attraktionskraften, kohesionskraft, sammanhållningskraft; jfr ADHESION;äv. övergående i bet.: på grund av kohesionskraft förefintlig sammanhållning, koherens; förr äv. allmännare o. innefattande äv. sammanhållning åstadkommen medelst bindemedel. Triewald Förel. 1: 114(1728, 1735). VetAH 1797, s. 231. Kohesionen hos smidt jern. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 6.NoK 49: 74(1925).
