SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOLLER kol4er, sbst.3, n.; best. kollret; pl. =.
Etymologi
[jfr dan. o. t. koller, eng. collar, fr. collier (jfr KOLJÉ); av lat. collare l. senlat. collarium, halsring, till collum (se HALS). — Jfr KYLLER o. KOLLERETT]
(i fackspr.) seldon vars båda sidodelar äro fast förenade med varandra både upptill o. nedtill (”helkoller”) l. blott upptill (”halvkoller”). TIdr. 1882, s. 165. 2NF 25: 16 (1916). — jfr BAST-, HALV-, HEL-KOLLER.
Ssg (i fackspr.): KOLLER-SELE. DA 1808, nr 37, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content