KOMISK kω4misk, adj. -are (gradf. dock föga br.). adv. -T.
Etymologi
[jfr t. komisch, eng. comic, fr. comique; av lat. comicus, av gr. κωμικός, hörande till komedien, avledn. av κῶμος (se KOMEDI). — Jfr KOMIK, KOMIKER]
1) som tillhör l. har avseende på l. sammanhänger med komedien; i sht förr äv. i överförd anv., om person: som ägnar sig åt komedien l. åt författande av komedier l. åt diktning i komediens genre. Thenne werldenes skådoplats wisar .. mycket .. uti comisk act framstält, men med en tragisk utgång. JHerbertius (1691) hos Cavallin Herdam. 3: 177. Toubelle, hvilken berömmes såsom särdeles förträfflig komisk skådespelare och harlekin. Dahlgren Theatr. 19 (1866). Det komiska dramat. Norlind AMusH 189 (1920).
2) i allmännare anv.: som framkallar löje l. ter sig löjlig; äv. allmännare: skämtsam, löjlig, lustig. En komisk situation. I går var här den comiskaste Act jag någonsin hört. Thorild den underlige responderade. JWinbom (1788) i 2Saml. 13: 105. Världsförloppet vecklar ut sig galet, / det är komiskt midt i all sin ståt. Fröding NDikt. 157 (1894). Hallström Händ. 19 (1927). — jfr GENOM-, GROV-, HÖG-, LÅG-, UR-KOMISK m. fl. — särsk. estet. substantiverat i n. sg. best., om det i litteratur o. konst ”komiska” ss. estetisk kategori (på olika sätt bestämd av olika tänkare). Tegnér FilosEstetSkr. 319 (1808). Aristoteles bestämde det komiska som en ofarlig el. oskadlig bristfällighet, Kant som ”en spänd väntans upplösning i intet”. 3NF (1929).
