KONKRETION koŋ1kretʃω4n, äv. kon1-, l. -eʃ- (kånnkretschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet concretion)
Etymologi
[jfr t. konkretion, eng. concretion, fr. concrétion; av lat. concretio (gen. -ōnis), vbalsbst. till concrescere (se KONKRET)]
1) (numera knappast br. utom i a) förhållande(t) att hopväxa l. sammansmälta l. att förtätas (övergå i fast form); äv. konkret; äv. bildl.; jfr KONKRET 1. Wallerius Tank. 108 (1776). Sinnliga åskådningen af det Absoluta är en konkretion .. af begrepp och sinnligt intryck. BHöijer († 1812) hos Grubbe FilosOrdl. NF (1884). — särsk.
a) (fullt br.) geol., miner. i en bärgart l. ett jordlager förekommande, gm avsöndring av ett l. flera mineral bildad klump, boll, lins o. d. av väsentligen annan kemisk o. mineralogisk beskaffenhet än omgivande lager. Konkretioner af orsten. Linnarsson VgCambr. 40 (1869). Gertz o. Grönwall Min. 52 (1923). — jfr MÄRGEL-KONKRETION.
2) (i sht i fackspr.) motsv. KONKRET 2 o. 3: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara konkret; förhållande(t) att hålla sig till det konkreta, åskådlig(t) tänkande l. gestaltning osv. Snellman ElCurs 1: 4 (1837). Den för poesien oundgängliga konkretionen och åskådligheten sökte man vinna genom att .. göra själfva begreppen till lefvande väsen. EHTegnér i 3SAH 6: 403 (1891). Ett framträdande .. drag hos den primitiva människans föreställningar är deras konkretion. Nilsson PrimKult. 93 (1923). Siwertz Låg. 238 (1932).
