SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KONSULAR- kon1sɯla3r~ l. -su-.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konsular-, eng. consular, adj., fr. consulaire (jfr KONSULÄR); av lat. consularis, till consul (se KONSUL)]
som hör till l. har avseende på l. utfärdas l. avgives av konsul(er) l. konsulat, som hör till l. har avseende på konsulatväsendet; ss. första led i ssgr.
1) motsv. KONSUL 1.
2) motsv. KONSUL 3.
Ssgr (i sht i fackspr.): (2) KONSULAR-AGENT. (i fråga om utländska förh.) konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter o. med tjänsteställning närmast under vicekonsul. Jungberg (1873). SFS 1911, nr 16, s. 4.
(2) -DOMARE. domare (i allm. konsul) som utövar konsularjurisdiktion. SFS 1909, nr 45, s. 1.
(2) -DOMSTOL~02, äv. ~20. domstol som utövar konsularjurisdiktion. SFS 1909, nr 45, s. 15.
(2) -FÖRVALTNING. den gren av utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet; i sht i sg. best. 2NF (1910).
(2) -JURISDIKTION. domsrätt som (enligt folkfördrag l. sedvänja) i vissa icke kristna länder utövas av vissa kristna länders konsuler inom deras konsulsdistrikt över där bosatta l. vistande landsmän l. deras skydd åtnjutande personer. SFS 1887, Bih. nr 4, s. 4. Därs. 1909, nr 45, s. 1.
(2) -KONVENTION. Lang FinlSjör. 1: 42 (1890).
(1) -MYNT. arkeol. mynt från den republikanska tiden i Rom. Norrmann Eschenbg 1: 91 (1817).
(1) -PÄNNING. (†) = -MYNT; anträffat bl. i pl. 2VittAH 2: 83 (1787, 1791).
(2) -RÄTT, r. l. m. kollegial konsulardomstol. SFS 1909, nr 45, s. 2. Därs. 1919, s. 911.
(2) -TJÄNSTEMAN~002 l. ~200. (numera föga br.) konsulattjänsteman. SFS 1881, nr 77, s. 9. SvStatskal. 1921, s. 177.
(1) -TRIBUN. hist. var särskild av de båda folkvalda tribuner som under ståndsstriderna i det forntida Rom fungerade ss. konsuler. 3NF 19: 598 (1933).
Spoiler title