KONTRA- kon3tra~, i södra Sv. äv. 40~, i vissa fall äv. 10—.
Etymologi
[jfr t. kontra-, eng., fr., it. contra-; av lat. contra (se KONTRA) — Jfr KONTER-]
ss. första led i ssgr: emot; särsk. betecknande
1) motsatt riktning l. läge, äv. motsats, motvikt o. d.; t. ex. KONTRA-BALANS, -BATTERI, -BRASS, -DICERA, -FINT, -GRUNDTÅG, -INDICERA, -KARRERA, -KURS, -MARSCH, -MINA, -ORDER, -PART, -PROPOSITION, -PUNKT, -REVOLUTION, -SIGILL, -SIGNERA.
4) mus. ton l. stämma, som är särskilt låg l. djup inom den stämma den närmast tillhör, ävensom vissa av de djupast gående basinstrumenten; t. ex. KONTRA-ALT, -BAS, -FAGOTT.
5) mus. toner liggande i kontraoktaven; i ssgrna KONTRA-C, KONTRA-D, KONTRA-E osv.
Ssgr (Anm. I de fall då ssg med KONTRA- vid sin sida har en (numera) icke fullt br. form med KONTER- l. KONTRE- ss. första ssgsled, behandlas samtliga former här nedan; jfr anm. vid KONTER- ssgr): (4) KONTRA-ALT. [jfr fr. o. it. contralto] mus. låg l. djup altstämma; äv.: person med dylik stämma. Envallsson 135 (1802). Lönnberg Syrend. 322 (1888). —
(1) -BALANS. [jfr t. konterbalance, eng. counterbalance, fr. contrebalances, pl.] (numera knappast br.) motvikt; i sht i bildl. anv. Den contrabalance, som Riksens Ständer i Regeringsformen då (dvs. 1719) etablerade, emellan Konungen, Rådet och Ständerne. Posten 1769, s. 1033. Ekbohrn 1: 144 (1868; äv. i den postuma uppl. 1904). —
(1) -BALANSERA101040, i Sveal. äv. —32. (kontra- 1742—1904. kontre- 1642—1797) [jfr t. konterbalancieren, fr. contrebalancer] (numera knappast br.) giva (ngt) nödig motvikt; särsk. bildl.; förr äv. i uttr. kontrabalansera mot ngt, motväga ngt. Frantzosen skall vara jaloux öfver vår victorie och skall sökia att contrebalancera henne. RP 9: 459 (1642). GJEhrensvärd Dagb. 1: 3 (1776). Chapman Liniesk. 11 (1796). TT 1899, Allm. s. 255.
