SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONTUMACIA kon1tɯma4sia l. -tu-, l. 10302 (kånntumásia Dalin), sbst. oböjl., r. l. f.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[av lat. contumacia, till contumax, fräck, som visar förakt för rätten, till com (se KON-) o. tumere, svälla (jfr TUMÖR)]
(föga br.) jur. tredska bestående i att ngn trots kallelse icke inställer sig l. låter företräda sig inför domstol. Bergv. 1: 522 (1700). Kallenberg CivPr. 1: 1111 (1926). Anm. Ordet användes ofta i lat. form i förb. döma ngn (l. ngt l. över ngt) in contumaciam, dvs. fastän den anklagade trots kallelse icke inställt sig inför rätta. FörarbSvLag 7: 503 (1694). Förr användes äv. det hithörande adv. kontumaciter (con-), tredskovis, särsk. i förb. döma ngn kontumaciter, döma ngn in contumaciam. FörarbSvLag 7: 570 (c. 1700). Dalin (1871).
Ssg: KONTUMACIE-DOM. (-iæ- 17001871. -ie- 1694 osv.) jur. tredskodom. FörarbSvLag 7: 503 (1694). Beckman VSkol. 1: 184 (1926).
Avledn.: KONTUMACIAL-10103~. jur. i ssgr.
Ssgr: kontumacial-dom. (mindre br.) kontumaciedom. Gynther ConvHlex. 62 (1845). BtRiksdP 1877, I. 1: nr 2, Bil. s. 5 (1876).
-förfarande, n. Ett contumacialförfarande mot den motvillige Svaranden. Nordström Samh. 2: 579 (1840). SFS 1900, Bih. nr 44, s. 24.
Spoiler title
Spoiler content