publicerad: 1937
KONTUR kontɯ4r, r. (l. m.); best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr äv. med fr. stavning)
Etymologi
[jfr t. kontur, eng. contour; av fr. contour, till contourner, teckna omkretsen av ngt, av com (se KON-) o. tourner, vända (se TUR); jfr it. contornare i samma bet.]
yttre omkrets l. ytterlinje av ngt; ofta i fråga om tecknad figur l. i fråga om ngt som avtecknar sig mot en bakgrund. Contouren af dit ädla ansigte. Posten 1769, s. 757. Konturerna af ett segel. Rydberg Frib. 356 (1857). Med samma silke, som man syr stjelkarne, syr man äfven en kontur omkring bladen. Berg Handarb. 144 (1874). Kupolen med sin lugna, rena, något eliptiska kontur. Hahr ArkitH 370 (1902). HantvB I. 1: 227 (1934). — jfr BILD-, KUST-, LAND-, PROFIL-, STRAND-, YTTER-KONTUR m. fl. — särsk.
b) i mer l. mindre bildl. anv.; ofta: (avgränsande) ”linje”, yttre drag, grunddrag, huvuddrag, grundlinje, huvudlinje; stundom (i sht i pl.): skisserad utformning, gestaltning. Vi känne contourerna (av folkklasserna), men de finare dragen och färgerna undfly oss. LittT 1795, s. 360. Man (kan) .. få fram konturerna till ämbetets yttre historia. Ambrosiani SvSkråämb. 43 (1920). Konturerna till årets Skånemässa börja nu att klarna. SDS 1929, nr 194, s. 4. Den handelspolitiska beredskap, till vilken konturerna uppdragits av finansministerns industrikommission. GHT 1934, nr 89, s. 4.
Ssgr: KONTUR-BILD. bild som (väsentligen) återger bl. ytterlinjerna av det avbildade. Därefter uppritas af läraren .. en konturbild. Lyttkens Åskådn. 5 (1880). —
-ETSNING. konst. etsning där konstnären låter konturlinjerna dominera o. icke fäster större uppmärksamhet vid spelet mellan dagrar o. skuggor o. d. Eichhorn Stud. 2: 204 (1872). Elias och hans broder J. F. Martins konturetsningar med lätt pålagd akvarellfärg. 2NF 27: 1090 (1918). —
-FAST, adj. säker l. klar i konturerna; vanl. bildl. I få, konturfasta drag tecknas en situation. GHT 1898, nr 125 B, s. 1.
-FJÄDER. zool. fjäder tillhörande en fågels yttre fjäderbeklädnad (o. således invärkande på dess kontur), täckfjäder; ofta motsatt: dun. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 156. VerdS 130: 7 (1905). —
-KARTA, r. l. f. geogr. karta som upptar bl. kust- o. strandlinjer, floder, gränser av olika slag samt i vissa fall kommunikationsleder o. orttecken, underlagskarta. Hedin Transhim. 2: 209 (1909). VKart. XXXII (1926). —
-LINJE. Nilsson Fauna 1: 605 (1847). Gavlar .. med svängda konturlinjer. Hahr NordeurRenässArkit. 106 (1927). —
-LÖS. som är utan fast kontur, formlös; i sht i bildl. anv. Samtiden 1874, s. 685. (Mån-)ljuset gaf åt alla föremål något konturlöst och fantastiskt. Fahlcrantz Kyrkoh. 272 (1907). (”Ossians”) elegiska, konturlösa stämning. Blanck NordRenäss. 316 (1911).
Avledn.: konturlöshet, r. l. f. —
(a) -MÄTNING. bärgv. —
-RITNING. särsk. geogr. i fråga om kartritning; jfr -KARTA. Verd. 1887, s. 63 (bildl.). Globen 1933, s. 37. —
-SKARP. ofta bildl. En konturskarp karaktäristik. SD(L) 1904, nr 345, s. 2. Snoilskys konturskarpa poetiska teknik. 2NF 34: Suppl. 567 (1922). —
-SKÄRPA, r. l. f. jfr -SKARP. SD(L) 1905, nr 120, s. 4. Kaméns sköna konturskärpa. Swahn Windelcr. 200 (1916). —
-STEN. tekn. vid färgreproduktion: sten varpå bildens konturer äro uppritade. 2UB 10: 318 (1907). Kroon Reprodukt. 100 (1935). —
-STIL. konst. stil vari konturerna spela en dominerande roll; äv. bildl. Stilen i dessa dramer (är) en något nervös konturstil utan förmedlande öfvergångar. GHT 1897, nr 108 B, s. 1. 2SvKulturb. 1—2: 199 (1934). —
-STYNG, förr äv. -STING. handarb. styng varmed man utför konturerna av ett mönster; i sht om stjälkstyng. Berg Handarb. 144 (1874). —
-SVAG. äv. bildl. (Man målar numera) förgrunderna så kontursvaga som bakgrunderna. NordT 1897, s. 152. Mendelssohn är aldrig trevande och kontursvag i den musikaliska framställningen. Jeanson (o. Rabe) 2: 177 (1931). —
-SÅG. snick. o. tekn. såg med smalt blad som användes för utsågning av konturer. Landsm. XVIII. 1: 9 (1912). Kontursågar för metall. HufvudkatalSonesson 1920, s. XVI. —
-SÅGNING. snick. o. tekn. äv. konkret. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 317. SvKulturb. 11—12: 30 (1932; konkret). —
-SÄKER. jfr -FAST; ofta bildl. Kontursäker tecknare. SD(L) 1905, nr 66, s. 4 (om författare). Hennes .. kontursäkra karaktäristik. GHT 1934, nr 80, s. 3. —
-TECKNA. (i fackspr.) i sht i p. pf.; jfr -TECKNING. SvFlicksk. 328 (1888). Konturtecknade .. händer. 2NF 20: 1291 (1914). —
-TECKNING.
a) (i fackspr.) i eg. anv.; abstr. o. konkret. Nilsson Ur. I. 1: 28 (1838; konkret). Konturteckning efter enkla husgerådssaker. SFS 1906, nr 10, s. 42. Såge vi .. (målningen) avbildad i konturteckning, kunde vi taga den för en gravsten. Romdahl NordeurBildK 12 (1926).
b) bildl., om skissartat utförd litterär framställning. Kontur-teckning af Sveriges Regenter från och med .. Gustaf I. DA 1824, nr 124, s. 5. En konturteckning av det forskningsarbete, som rört sig kring .. våra äldsta konungasagor. Cederschiöld KonSag. 10 (1910). Andersson Drak. 7 (1926).
Avledn.: KONTURERA, v., -ing. (i sht i fackspr.) draga upp konturerna (av en teckning, målning, figur osv.); giva (ngt) viss avsedd kontur; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med konturlinjer l. med viss (så l. så beskaffad) kontur. Med sjelfva penseln contourera sina figurer. Hammarsköld KonstH 84 (1817). Staden Palermo och de omgifvande, vackert konturerade bergen. Retzius Sicil. 79 (1892). (Ornamenten) kontureras .. med guldlinier. MeddSlöjdF 1898, 2: 81. Klöverbladsformigt konturerade visirgångjärn. Rig 1931, s. 169. särsk. bildl., i fråga om litterär framställning l. däri skildrad person. SvLitTidn. 1817, sp. 707. Personer .. skarpt konturerade till karakteren. Almqvist GMim. 3: 253 (1842). Hvad vi kunna veta om Geijers uppfattning af örikets vetenskapliga lif .. tillåter nätt och jämt en konturering. Blanck GeijerEngl. 155 (1914).
Spoiler title
Spoiler content