SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KORTHET kor3t~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1, r. l. f.; best. -en; pl. (†, i bet. 2 a slutet) -er.
Etymologi
[jfr d. korthed, mnt. kortheit, holl. kortheid, ä. t. kurzheit; avledn. av KORT, adj.]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara kort; särsk.
1) motsv. KORT, adj. 1. Helsingius (1587). Bombax-ullen kan, i anseende till sin korthet och ringare fasthet, ej användas till finare väfnader. NF 2: 148 (1876). — särsk. (†) metall. motsv. KORT, adj. 1 o β: skörhet, särsk.: rödskörhet. JernkA 1862, 1: 344. Därs. 1869, s. 37.
2) motsv. KORT, adj. 2. Nicander GSann. 135 (1767). Ständerna hunno för riksdagens korthet icke att utlåta sig öfver detta förslag. Malmström Hist. 2: 23 (1863). Wägner Norrt. 61 (1908). — särsk.
a) språkv. motsv. KORT, adj. 2 d. Stafvelsernas åtskillnad af längd och korthet efter tonvigtens tillfälliga rum. 2SAH 1: 122 (1801). Rydqvist SSL 4: 69 (1868). — jfr VOKAL-KORTHET. — särsk. (†) versl. konkret: kort stavelse. SvLitTidn. 1817, sp. 763. Den anapästiska rytmen medgifver äfven stor omvexling, derigenom att anapästerna (medelst s. k. sammandragning af de två kortheterna) kunna utbytas mot spondéer. NF 1: 680 (1876).
b) motsv. KORT, adj. 2 e: (tidens) knapphet. Efter det för tidzens korthet skuld icke hafver kunnet ske. RA I. 3: 157 (1593). Tidens kårthet afhåller mig, at skriva mykket. Schultze Ordb. 2193 (c. 1755). Hellström Storm 47 (1935).
3) motsv. KORT, adj. 4. Wollimhaus Ind. (1652). Korthet i förening med innehållsrikhet är kännetecknet på en väl skrifven order. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 169 (1880). Abenius KellgrProsa 127 (1931). — särsk.
a) i uttr. i korthet o. d., kortfattat, kort; i korthet sagt, kort sagt. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). I Kortheet sagt. Spegel GW 247 (1685). Direktören bad att få höra .. (planen) i största korthet. Strindberg NRik. 159 (1882). Hellström Malmros 70 (1931).
b) i uttr. för korthetens (förr äv. korthet) skull, för att fatta sig kort, för att icke bliva mångordig. G1R 1: 25 (1521). Jag går för korthet skul, förbi / At (osv.). Brenner Dikt. 1: 227 (1709, 1713).
Ssg (2 a): KORTHETS-TECKEN. (tillf.) språkv. motsatt: längdtecken. Bergroth Högsv. 102 (1918).
Spoiler title
Spoiler content