1) i fråga om vulkan: (vanl. i spetsen av en kägla befintlig) tratt- l. kittelformig öppning gm vilken utslungas stenar, lava, aska, vattenångor o. gaser, vulkanmynning; äv.: om en krater påminnande bildning på månens yta, ävensom: kraterliknande grop l. håla i marken, åstadkommen av nedfallen meteor l. kreverande bomb l. granat o. d.; stundom i bild o. bildl. En utbränd krater. Bergman Jordkl. 2: 177 (1774). Icke en gång den djupaste kännare af menniskohjertat skulle hafva kunnat beräkna verkan af denna krater i qvinnoform, när den en gång skulle explodera. Blanche Band. 83 (1848). Vi hade kommit upp till brädden af kratern. Lundgren MålAnt. 1: 108 (1873). Kratrar och ringformiga bergbildningar (på månen). Bergstrand Astr. 326 (1925). Granater slå sällan ned i samma kratrar. Berg Remarque Västfr. 61 (1929). — jfr ELEVATIONS-, ERUPTIONS-, EXPLOSIONS-, MÅN-KRATER m. fl.
2) elektr. hålighet som uppkommer i spetsen på det positiva kolet i en ljusbåge. TT 1898, M. s. 46. I en vanlig öppen ljusbåge kommer det mesta ljuset från det positiva kolets spets, den s. k. kratern. LAHT 1929, s. 943.
Ssgr (till 1): KRATER-BOTTEN. —
-BRÄDD. —
-KANT. —
-LIKNANDE, p. adj. —
-SJÖ. vattensamling i kratern av en slocknad l. vilande vulkan. NF 1: 267 (1875). Den lilla kratersjön vid Nemi i Albanerbergen. 2VittAH 35: 36 (1927). —
-ÖPPNING. konkret.
