publicerad: 1938
KRUKMAKARE krɯ3k~ma2kare, i ålderdomlig stil äv. KRUKOMAKARE krɯ3kω~, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(kruk- 1549 osv. kruke- 1549—1755. kruko- 1526—1928)
Etymologi
person som yrkesmässigt tillvärkar krukor o. andra lerkärl; jfr POTT(O)MAKARE. (Översteprästerna) köpte .. ther medh (dvs. med Judas' 30 silverpänningar) en crwkomakares åker, till ath fremmande folk skulle ther vthi begraffuas. Mat. 27: 7 (NT 1526). Såsom leeret är j krukomakarens hand, så ären ock j aff Jsraels hws j minne hand. Jer. 18: 6 (Bib. 1541). Okynniga kattor och tanklösa qvinfolk föda krukomakaren. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. [i anslutning till Jer. 18: 6 (se ovan)] (i vitter l. religiös stil) bildl., om Gud. Att han dock ej borde högmodas, enär han blott varit ler i den store krukmakarens händer. Hagberg VärldB 167 (1927).
-HANDTVÄRK~02 l. ~20. Poicken .. som nu .. har uthlärdt Krukomakare handtwerket. BoupptSthm 1687, s. 313 b. Idka krukmakarhandtverk. LoW (1862). —
-YRKE(T). —
-ÄMBETE~020 l. ~200.
2) (förr) krukmakares skrå. Bisittiaren i Krukomakare Embetet. BoupptSthm 1687, s. 309 a. GustStil 14 (1926).
Avledn.: KRUKMAKERI, n. (kruk- 1759 osv. kruko- 1720—1915) tillvärkning av krukmakargods, krukmakares handtvärk; äv. konkret, dels: anläggning l. värkstad för dylik tillvärkning, dels: krukmakargods. Lindestolpe Färg. 15 (1720). Idka krukomakeri. Lind (1749; under hafner-handwerck). Utställningen af nordiskt krukmakeri i Nordiska museet. SvD(A) 1915, nr 258, s. 11. Han hade ärvt gården och krukmakeriet av sin far. Reuter SSkr. 2: 270 (1922).
KRUKMAKERSKA, f.
Spoiler title
Spoiler content