publicerad: 1938
KRUKA krɯ3ka2, sbst.2, r. l. f., om person f. l. m.; best. -an; pl. -or ((†) -er RARP 1: 129 (1630)).
Ordformer
(kruck- 1543—1807. kruk- 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. kruka; jfr d. krukke (varav senisl. krukka); av mnt. krūke, av fsax. krūka, motsv. feng. crūce, mht. krūche; jfr äv. fht. kruog, t. krug, feng. crōg; av ovisst urspr. Bet. 2 utgår möjl. urspr. från sv. dial. kruker, rädd stackare, nor. kruken, rädd, försagd, till sv. dial. kruka, gå krokig, nor. kruka, huka sig ned, i avljudsförh. till t. kriechen, krypa. Dock uppfattas den i varje fall numera ss. en bildl. anv. av 1; jfr liknande bet.-utveckling av POTTA]
1) (flatbottnat, vanl. cylindriskt l. konformigt l. bukigt) kärl (med l. utan lock o. handtag) av ler- l. stengods o. d., stundom av metall, för förvaring av allehanda (i sht flytande) varor (särsk. matvaror); äv. med inbegrepp av l. med särskild tanke på innehållet. En kruka vatten. Joh. 2: 7 (NT 1526). När ålen och spadet är väl kallt, lägges han uti en kruka. Warg 295 (1755). En kruka full. Weste FörslSAOB (1823). Krukor af brändt ler, som finnas .. i de äldsta grafvarna. Nilsson Ur. I. 1: 47 (1839). I alla krukor .. fanns granris. Wägner Norrt. 85 (1908). En kruka mjölk. Moberg Sedebetyg 139 (1935). — jfr APOTEKAR(E)-, APOTEKS-, ASK-, BLÄCK-, DESTILLER-, FLOTTYR-, GLAS-, GRAV-, HONUNGS-, INGEFÄRS-, JÄRN-, LER-, MJÖLK-, OLJE-, PORSLINS-, POTPURRI-, SIRAPS-, STEN-, SYLT-, VATTEN-KRUKA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Effter gemenligit skee pläger, Att kruken bärs så länge till watns att hon på Sidstonne sönder går; Så warder och mig på Sidstonne gångendes, att (osv.). RARP 1: 128 (1630). När Krwkan stötes medh Kiättilen, så får hon wist en knäck. Grubb 592 (1665). Små krukor hafva också öron. Hagberg Shaksp. 5: 198 (1848).
b) (i sht förr) om kruka använd ss. kokkärl. 3Mos. 6: 28 (Bib. 1541). Lät .. (vaktlarna) kooka uthi een Kruka medh godh Såppa. Rålamb 14: 102 (1690). Schultze Ordb. 2447 (c. 1755).
c) om blomkruka. Ahlich 44 (1722). I bottnen af krukan, hvari växten skall sättas, läggas några krukskärfvor. HbTrädg. 7: 24 (1883). Ossiannilsson Ork. 18 (1907). — jfr BLOM-, BLOMSTER-, FIKUS-, HYACINT-KRUKA m. fl.
d) metall. retort (av tackjärn) för destillering av svavel; äv.: degel (av lergods). Bergv. 2: 158 (1739). Rinman (1788). — jfr JÄRN-, TACKJÄRNS-KRUKA.
e) (i sht förr) byggn. om för ändamålet särskilt formade krukor av lergods, använda i st. f. byggnadssten vid uppförande av valv (i sht kupolvalv) m. m. Krukor kunna användas till alla hvalf, i synnerhet om man anordnar förstärkningsbågar af tegel. Rothstein Byggn. 434 (1859).
f) (†) spelt. killekort med bilden av en blomsterkruka: (blom)pottan. Knorring Skizz. I. 1: 198 (1841).
2) [jfr etym. avd. ovan] (vard.) om person: feg stackare, ynkrygg, pultron; förr äv.: usling. Tuderus Vitt. 43 (1685). Dhet finnes mången til, som Handen plä miszbruka, / Til Mutor och falskt Wicht Gudh nå' en sådan kruka. Achrelius Hand B 2 a (1690). Rädda krukor. Brenner Dikt. 1: 29 (1700, 1713). Man får vara glad åt, att en är karl för sin hatt, när hundra bete sig som krukor. DN(A) 1933, nr 322, s. 6.
-FÄRGAD, p. adj. [jfr t. topffarbig] (†) som har den för lerkrukor karakteristiska rödbruna färgen. Retzius Djurr. 146 (1772). Marklin Illiger 481 (1818). —
-GODS. (kruk- 1871 osv. kruko- 1915) jfr GODS 3. NerAlleh. 1871, nr 53, s. 4. Asplund Harl. 61 (1915). —
-HOPPA, r. l. f. folklor. benämning på en underbar kruka som enl. folksagan kunde hoppa omkring o. uppsamla allehanda förnödenheter o. d. CFDahlgren 4: 247 (1831). Dahlgrens fantasi liknar folksagans krukhoppa, som uppfångar och frambär likt och olikt. Karlfeldt i 3SAH 33: 205 (1921). —
(1 c) -JORD. jord i blomkruka. —
(1 c) -KLIMP. trädg. klimp (se KLIMP, sbst.1 c) på växt som planterats i kruka. Törnrosor med krukklimp för utplantering på kalljord. UNT 1919, nr 7222, s. 6. —
-KÄRL. (kruk- c. 1745 osv. kruke- 1658—1679. kruko- 1683—1687) (numera föga br.) kärl (l. annat föremål) av lergods; lerkärl; förr äv. koll.; jfr KERAMIK 2. OrdnLilleTull. 1658, s. D 2 a. Brändt och obrändt Kruko Kiärill beståendhe uthi Faat, Krukor och Kakel etc. BoupptSthm 1683, s. 953 a. UpplFmT 29: 97 (1913). —
-LERA l. -LER. (kruk- 1768—1846. kruka- 1650. kruko- 1735) Hildebrand MagNat. 171 (1650). Ström Skogsh. 67 (1822). —
-MAKARE, -MAKERI, -MAKERSKA, se d. o. —
-RUSSIN. [jfr t. pottrosinen, topfrosinen] (i sht handel., numera föga br.) ett slags finare russin som förr importerades i stenkrukor; vanl. i pl. DA 1771, nr 151, s. 3. 2NF 23: 1254 (1916). —
-SKÄRVA. (kruk- 1872 osv. kruke- 1643—c. 1750) skärva av kruka l. annan keramik. Månsson Trääg. 29 (1643). I bottnen (av blomkrukorna) läggas några krukskärfvor för att befordra vattenafloppet. Hagdahl Fråga 47 (1883). —
(1 c) -VÄXT. växt (särsk. prydnadsväxt) odlad i kruka. Lundström Trädg. 330 (1852). I fönstren .. stodo .. välskötta krukväxter. Högdahl Fleuron Kattung. 183 (1920). —
-ÖRT. [bildat i anslutning till benämningen KÄRING-KRUKA] (föga br.) örten Ajuga pyramidalis Lin., käringruka, ”käringkruka”. Liljeblad Fl. 224 (1792). Fries Ordb. (c. 1870). Björkman (1889).
B (†): KRUKA-LERA, se A.
C (†): KRUKE-KÄRL, -LOCK, se A. —
-SKÄRVA, se A. —
D († utom i KRUKOMAKARE, -MAKERI): KRUKO-GODS, -KÄRL, -LERA, -LOCK, se A. —
Avledn.: KRUKAKTIG, adj. (vard.) till 2: feg; som vittnar om feghet. CRydström (1858) i Jolin 102. Kom inte med några krukaktiga invändningar. Hofsten Barnh. 2: 44 (1885).
KRUKIG, adj. (föga br.) till 2: krukaktig. Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899). Visst äro de endera fåniga eller krukiga, de .. som avstått ifrån att utställa i Paris. CLarsson (1899) hos Nordensvan Larsson 2: 106.
Spoiler title
Spoiler content