LAKUN lakɯ4n (Anm. Ordet uttalades förr äv. på franskt sätt: lakyn Pfeiffer(1837), -kyn Ekbohrn(1868)), r. l. m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. lac-. -un 1771 osv. -yn 1837)
Etymologi
[jfr d. lakune, nor. lakun, t. lakune, ävensom fr. lacune; av lat. lacuna, fördjupning, håla, grop, äv. bildl.: lucka, brist i ngt, avledn. av lacus, fördjupning, damm, insjö (jfr LAGUN)]
(i sht i fackspr.) hålighet; tomrum; lucka. Bokstäfverne synas väl och äro läslige, ehuru här och där äro Lacuner, där Volumen gåt sönder. Björnståhl Resa 1: 227(1771). Hos många lägre djur rör sig blodet endast i de lakuner .., som förefinnas mellan kroppens organer. Thorell Zool. 1: 71(1860). Han .. lyckades .. utfylla de lakuner i den av tiden härjade handskriften (vilka osv.). Friesen o. Grape CodArg. 167(1928). — särsk.
a) anat. om håligheter i benvävnaden i vilka benceller finnas; i ssgn BEN-LAKUN.
c) bildl.: lucka; brist. LBÄ 11—13: 111(1798). Man märker .. ofta .. lacuner i .. (Baaders filosofiska) system. Böttiger 6: 206(1835). En .. lacun i vårt vetande, som (osv.). Fennia XLIX. 4: 66(1929).
Avledn.: LAKUNÄR, adj. särsk. (i fackspr., i sht anat.) om vävnad, kroppsdel l. dyl.: som innehåller l. utmärkes av lakuner. Lakunärt blodkärlssystem, om sådant (hos leddjur o. blötdjur förekommande) blodkärlssystem där blodkärlen mynna ut i kroppshålan o. i håligheter (”lakuner”) i vävnaderna. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 2. 2NF 28: 481(1918). —
