SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LIMMA lim3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, LIMNING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(lijm- 15871745. lim- 1541 (: återlimar)1798, 1814 (: Limare). limm- 1635 osv.)
Etymologi
[fsv. lima, limma, mura, motsv. isl. líma, ä. d. lymmæ, dan. o. nor. lime, t. leimen, eng. lime; till LIM, sbst.2]
1) motsv. LIM, sbst.2 1: fästa (ngt) vid l. på ngt l. hopfoga l. hopfästa (ngt) med lim; stundom: reparera l. laga (ngt) med lim. Helsingius (1587). Een Papers-rimsza, then man kan lijma längst glaset vpföre. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). När et sönderspruckit träkäril dermed (dvs. med lim beredt av ost) limas, varder det .. å nyo brukbart. VetAH 1740, s. 220. Vid häftning (brochure) limmas omslaget på ryggen af de sammanlagda arken. NF 2: 802 (1877). — jfr KLOSS-LIMNING. — särsk.
a) (mindre br.) tekn. i uttr. limmad papp, framställd gm hoplimning av flera lager av papper, klistrad papp. 2UB 8: 163 (1900).
b) om lim l. annat bindemedel: hava bindande l. sammanhållande förmåga; särsk. i p. pr.: sammanhållande, bindande; limaktig. VetAH 1776, s. 258. (Löst ostmassa) limmar ganska starkt och häftar så vid glas och postlin att (osv.). Berzelius ÅrsbVetA 1831, s. 331. Lim som torkas i tunna skifvor blir mera limmande än det som torkas i tjocka. Därs. 1846, s. 682.
c) ss. vbalsbst. limning, konkret: ställe där ngt är hoplimmat, fog mellan två hoplimmade stycken. Sadelen (är) löss i limningen. GenMRulla 3/10 1711. Limningen gick sönder. Sahlstedt (1773). En antik stol som .. lossnade i limningarna. Schildt Raket. 185 (1918). — särsk. bildl., i uttr. gå upp i limningen o. d., falla sönder; äv. om person: falla ihop, ”explodera”. De' här satans tjuvsamhället ska snart få sej en stjärnsmäll så att det rämnar i limningen. Vinberg Barb. 91 (1926). (Hon) Var nära att ”gå upp i limningen” av indignation. SDS(A) 1932, nr 147, s. 10.
2) motsv. LIM, sbst.2 1: bestryka (ngt) med lim; blanda (ngt) med lim.
a) bestryka l. överstryka (ngt) med lim; äv.: doppa (ngt) i lim. Punschstämpel skall fästas å kärlet med hela den limmade sidan. SFS 1905, nr 35, s. 2. — särsk.
α) (föga br.) skogsv. o. trädg. bestryka (trädstam) med lim för att hindra insektlarver att krypa uppåt stammen; äv.: anbringa limring på (trädstam). BtRiksdP 1900, 1. I. 2: nr 23, s. 3. SkogsvT 1906, s. 35.
β) vävn. indränka (varpen i en väv) med en limlösning. Linné Sk. 206 (1751). SLorS 12: 17 (1896).
γ) tekn. vid papperstillvärkning: indränka (papper l. pappersmassa) med en limlösning för att giva papperet större fasthet. Täubel Boktr. 1: 170 (1823). Roosval Schmidt 262 (1896). — jfr DJUR-, HALV-, HARTS-, HEL-LIMMAD. — särsk. ss. vbalsbst. limning, konkretare, om limlösning. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 105.
b) tekn. tillsätta lim till (ngt), blanda (ngt) med lim. Färgen (skall) vara så starkt limmad att (osv.). HantvB I. 1: 148 (1934).
3) (föga br.) motsv. LIM, sbst.2 1, intr., förr äv. refl.: klibba fast (vid ngt). Acrel Sår 134 (1745). Och dum man blir som en bulvan, / Då härsket sylt vid tungan limmar. Hedenstierna Kaleid. 20 (1884). — särsk. (†) bildl., refl.: fästa sig (vid ngt). (Han) lijmade sigh vthi theras Kärlek och Wänskap så starckt, at (osv.). Sylvius EOlai 531 (1678). Granatenflycht Ord. 23 (1710).
4) (†) motsv. LIM, sbst.2 1, refl.: komma att likna lim, erhålla limaktig konsistens. Derpå kokas lopp-frö i vatten, til des det går sönder och limmar sig. Warg 711 (1755).
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. LIM, sbst.2 2, med avs. på mur o. d.: kalkslå (se d. o. 2); äv.: kalkstryka (se d. o. 1); äv.: vitmena. BtÅboH I. 1: 72 (c. 1611). Den limmade spiseln. Rydberg 8: 177 (c. 1855). Karlfeldt FlBell. 145 (1918). — jfr VIT-LIMMA. — särsk. (†) övergående i bet.: mura. Spegel GW 204 (1685; om svalornas bobygge). Oblandad lera nyttjades till limningar i muren. LBÄ 36—38: 92 (1800). Den får limma med ler, som inte har kalk. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk. bildl. Lögn låter intet limma sigh (dvs. den hänger icke så väl ihop att den kan tros i längden). Grubb 495 (1665).
Särsk. förb.: LIMMA FAST10 4. till 1: fästa med lim. Ekeblad Bref 1: 372 (1654; bildl.). jfr FASTLIMMA.
LIMMA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040, äv. HOP4. jfr HOPLIMMA.
1) till 1. Petreius Beskr. 3: 32 (1615). (Fiolen) gick sönder och limmades ihop igän. Engström Lif 56 (1907).
2) (†) till 1 b, 5, om murbruk o. d.: fästa (se FÄSTA, v. 4 a β), binda (se BINDA, v. 10 b). (Klinklera) limmar så fast tillhopa, at (osv.). Linné Stenr. 77 (c. 1747).
LIMMA PÅ10 4. till 1: fästa (ngt) på ngt med lim. Lind (1749). jfr PÅLIMMA.
LIMMA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. [fsv. lima saman] till 1. Schroderus Os. III. 2: 227 (1635). jfr SAMMANLIMMA.
LIMMA TILL10 4. (mindre br.) till 1: fästa (ngt) med lim. Sahlstedt (1773). Balck Idr. Suppl. 92 (1888). särsk. oeg.: fastsmeta. Man tagher rödh Minium och lägger thet i itt Jernskål, och täcker samma skål öfwer medh itt täcke, och lijmar thet wäl til medh Leer. Forsius Min. 43 (c. 1613).
LIMMA VID10 4. till 1: fästa (ngt) vid ngt med lim. Swedberg Ordab. (1722).
LIMMA ÅT. (†) till 1: fästa (ngt) vid ngt med lim. Swedberg Ordab. (1722). Sahlstedt (1773).
Ssgr: (1) LIMNINGS-MASKIN. tekn. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 103.
(1) -MÅN, r. (förr) på kardus (se d. o. 1) av papper: så stor del av papperet som bestrykes med lim o. lägges över papperets motsatta kant. Törngren Artill. 2: 31 (1795).
Avledn.: LIMMARE, m.||(ig.). till 1, 2, 5: person som limmar l. har till uppgift att limma. Linc. (1640). särsk.
a) (†) till 1 a, i fråga om framställning av papp gm limning. Linc. Kk 5 a (1640).
b) vävn. till 2 a β, i fråga om limning av varpen i en väv. SLorS 12: 17 (1896).
c) tekn. till 2 a γ, vid pappersbruk. Ambrosiani DokumPprsbr. 182 (i handl. fr. 1777). Därs. 366 (1923).
Spoiler title