SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LIND, adj. -are (G1R 26: 527 (1556), RP 6: 568 (1636: lindeste, n. best.)) l. -re (RP 6: 452 (1636)); n. o. adv. LINDT.
Etymologi
[jfr (ä.) d. lind, motsv. sv. dial. linn(er), mild (om väder), nor. linn, mild, svag; av t. lind(e) (varav mnt. linde), mht. linde, mjuk, mild, vänlig, fht. lindi, böjlig, mjuk, vek, tunn, motsv. feng. līðe, mild, eftergiven, eng. lithe, böjlig, smidig, mjuk; jfr äv. lat. lentus, böjlig, seg. — Jfr LINDORM, LINDRA, LINDRIG]
(†)
1) mild.
a) om röst: mild, vek, blid. Rösten skal wara lind och sachtmodigh, icke höghliwdat. Hambræus Erasmus C 3 b (1620). Lucidor (SVS) 304 (1673).
b) om ngns tillvägagångssätt (mot ngn): mild, hänsynsfull; taktfull, skonsam; äv. om ordalag o. d. I .. lathe förstå, att rydzerne scriffve medt mykin groff och ofogeligh ordh, och att uttolkningenn ähr någet lindere utsat. G1R 26: 1 (1556). Man skall gå på dedt lindeste till värka medh saken. RP 6: 568 (1636).
c) i fråga om värkan av vissa medikamenter o. d.: mild, lindrig, lindrigt värkande, lätt. Medh linde Clisteer. BOlavi 107 a (1578). Palmchron SundhSp. 303 (1642).
d) om (ådömt) straff; anträffat bl. i komparativ: lindrigare, mindre sträng. G1R 26: 527 (1556). L. Petri Gothus Tröstb. 51 b (1564).
2) lätt, icke svår. Såsom detta böör vara lindt att animera och äggia dem der till, altså (osv.). AOxenstierna 1: 349 (1630).
Avledn.: LINDHET, f. till 1 b: hänsynsfullhet, takt. Thenne tijden .. fordrer mehra moderation och lindheet. HSH 24: 370 (1633).
Spoiler title
Spoiler content