publicerad: 1943
MEDGIVA me3d~ji2va, äv. (i vissa trakter) mä3d~, l. (i sht vard.) MEDGE me3d~je2 osv., v. -giver resp. -ger, -gav, -gåvo, -givit resp. -gett, -given (se för övr. GIVA, v.). vbalsbst. -GIVANDE (se avledn.), -GIVELSE (†, Forsius Min. 48 (c. 1613), Chydenius 74 (1765)), -GIVNING (se avledn.); -GIVARE (†, Linc. Q 4 b (1640)); jfr MEDGIFT. (beträffande äldre skrivsätt jfr MED, prep. o. adv., o. GIVA, v.)
Etymologi
1) (†) giva (ngn ngt) att medtaga l. hava med sig l. förse (ngn) med (ngn) ss. sällskap l. hjälp o. d. (på en färd o. d.), medsända; äv. bildl., med avs. på ett uppdrag l. ett ärende som skall uträttas i samband med en resa l. expedition till en annan ort l. en befallning l. instruktion rörande dylikt uppdrag l. ärende. G1R 5: 131 (1528; med avs. på uppdrag). (Han skall) the wärff och ärender vtrette, som honum medtgiffne äre. Därs. 15: 237 (1543). (Du skall draga in i Ryssland) och ther handle effter thet sätt, som Oloff Hansons medgiffne instruction inneholler. Därs. 25: 377 (1555). Opläste Hoff-Cantzleren conceptet aff den memorial honom skulle medgiffvas till Tysklandh. RP 6: 192 (1636). I .. (den dödes) mun stacks en obol, till färglön .. åt Charon. Stundom medgafs också en honingskaka för att dermed blidka Kerberos. Palmblad Fornk. 1: 296 (1843).
3) ge med sig, ge efter; utom ss. vbalsbst. (se MEDGIFT 2, MEDGIVANDE 1) anträffat bl. i p. pr. i adjektivisk anv.
b) (†) foglig, eftergiven, medgörlig. I sitt förhållande till Märtha blef han tålig, tyst, medgifvande, ja nästan vek. Snellman Gift. 1: 142 (1842).
4) (enst., †) i p. pr. i adjektivisk anv.: passivt deltagande, passiv. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 254 (1837).
5) låta (ngn) få l. komma i åtnjutande av (ngt); bevilja, (för)unna, giva; nästan bl. med avs. på ngt (mer l. mindre) abstrakt, i sht med avs. på tillstånd, rättighet, villkor o. d.; stundom svårt att skilja från 6, 7; jfr anm. nedan. SvTr. 4: 134 (1530). Med det allerförste, nehr nogen legenhet medgifz. OxBr. 9: 404 (1626). Hvij haar Naturen eij osz tusend Åhr med-gifwit; / På hvilka wij Guds wärk å Jorden måtte see. Columbus BiblW B 4 b (1674). Ett .. sockerbruk hade .. fått sig medgifvet en exportpremie vid sjöväga utförsel af raffineradt socker. Samtiden 1874, s. 35. På samma gång jag erhöll afsked från statsministersämbetet, medgafs mig fjorton dagars tjänstledighet från presidentsämbetet i Svea hofrätt. De Geer Minn. 2: 245 (1892). I arbetet var hon sträng och medgaf icke den allra minsta prutmån. Hillman Palacio Valdés SSulp. 230 (1899). — särsk.
a) (†) i uttr. det är ngn medgivet att (osv.), det är ngn beskärt l. förunnat l. givet (av Gud l. naturen) att (osv.). Thy (dvs. vilddjuret) wort medhgiffuit ath stridha medh helghonen, och winna them. Upp. 13: 7 (NT 1526). OPetri MenSkap. 23 (c. 1540).
b) (mera tillf.) om sak: giva, lämna, ”erbjuda”. VRP 1673, s. 9. Kakelugnens yta är .. glatt och medger därför föga fäste för damm. 2NF 13: 575 (1910).
6) giva (ngn) tillstånd l. rätt till (ngt), tillåta l. tillstädja (ngt); samtycka till (ngt); ofta opers. i pass.; jfr 5 samt anm. nedan. LPetri ChrPina M 6 a (1572). Thet är intet lofligit eller medgifwit, at tänckia then gode Guden göra någon dödh frucht .. vthi Menniskian. Muræus Arndt 1: 36 (1647). Dy medgifver Gudz och naturens lag, at man söker våld med våld styra. HT 1912, s. 119 (1656). Ett .. föreslaget lagstadgande, hvarigenom konungen skulle kunna medgifva städers invånare att .. själfva få välja bouppteckningsmän. De Geer Minn. 2: 61 (1892). Skalden (måste) .. för ordställningen hafva en vida större frihet än den, som var medgifven i prosa. 3SAH 7: 31 (1892). — särsk. bildl. l. oeg., om sak: icke gm sin beskaffenhet l. sitt tillstånd o. d. utgöra hinder för (ngt); stundom: räcka till för (ngt); äv. berättiga till (ngt); ”tillåta”; negerat äv.: (icke) ”tåla”; stundom med såväl direkt som indirekt obj. Om tiden, vädret, tillfället medgiver. Om förhållandena, omständigheterna medgiva. Saken medgiver icke något uppskov. Huilken skatt wij gerna utgöra villom huar machten så medh giffua ville. Rääf Ydre 1: 360 (i handl. fr. 1603). När man går aff predikostolen, (sjunges) någhen liten psalm, om tijdhen mädgiffwer. SynodA 2: 61 (1610). (Sergels) tillgångar medgåfvo honom en vällefnad som han älskade. Estlander KonstH 464 (1867). För visso har .. (Kina) åldern inne för att medgifva .. diagnosen om ålderdomssvaghet och naturlig död. Fahlbeck Ad. 1: 128 (1898). Stiernstedt Liw. 290 (1925). särsk.
a) (†) i uttr. efter som den tiden medgav, i enlighet med tidsförhållandena. Schroderus Os. 2: 540 (1635).
b) (†) refl., i uttr. som saken sig medgiver, som är lämpligt med hänsyn till sakläget. OxBr. 11: 426 (1628).
7) erkänna; jfr 5 samt anm. nedan.
a) erkänna (ngt) ss. varande ngt värkligt l. berättigat l. riktigt l. legitimt o. d. The kettare, som fulla bekende och medhgåffuo Christi ewiga Guddomliga födelse, men then lekamliga platt nekadhe. PErici Musæus 1: 52 b (1582). Medgifver man ett under, så både kan och måste man medgifva alla. TeolT 1869, s. 147. Att en rättegångsfullmäktig .. ej .. eger uppgifva eller medgifva det omprocessade anspråket. Kallenberg CivPr. 1: 757 (1922). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) med såväl direkt som indirekt obj.: tillerkänna (ngn ngt), erkänna (ngn l. ngt) ha (ngt). KOF 1: 331 (1575). Jag medger Galléns tafla hvilka förtjänster du vill i fråga om färg, rörlighet och lif, men (osv.). Ahrenberg Männ. 5: 172 (1910). särsk. (†) med att-sats l. inf. ss. direkt obj.: beträffande ngn erkänna att resp. att han (osv.); jfr c β. At vi .. måge medgifva våra Phariseer, at det icke är deras lefverne, utan deras lära, som man bör följa. Borg Luther 1: 77 (1753). Om man skal medgifva dem (dvs. de flesta kristna) at värkeligen hafva tro; så är dock deras tro .. död. Nohrborg 254 (c. 1765).
β) (numera föga br.) övergående i bet.: gå med på l. acceptera (ett förslag o. d.); förr äv. med såväl direkt som indirekt obj.: ge (ngn) rätt med avs. på (ngt). SynodA 2: 194 (1653). Molbechs anmärkningar håller jag på att besvara, och det är förunderligt, att jag ej finner en enda som jag kan medgifva honom. SNilsson (1836) hos Berzelius Brev 14: 112. Svantepolk medgaf .. herr Carls förslag. Mellin Nov. 1: 166 (1865). De Geer Minn. 1: 227 (1892).
b) erkänna sig hava begått (ett brott, en förseelse o. d.); tillstå, vidgå; äv.: kännas vid. Widegren (1788). Slik åsigt .. ville han väl icke rentut medgifva. Atterbom Minnest. 2: 55 (1840).
c) med en att-sats l. ett (stundom utelämnat) neutralt pron. ss. obj. (jfr a α slutet): erkänna (en utsaga, en mening o. d.) ss. riktig l. sann. Bælter Christen 117 (1743, 1748). Jag medgifver gierna att hållskiutzinrättningen medförer någon större beqvämlighet för gästgifvaren. VgFmT I. 6—7: 35 (1755). Emedlertid hafva dessa hans slösande ömhetsbetyg, medge det, något misstänkt. Björn DygdYngl. 80 (1794). Augustus ser icke falsk ut — men slug, det medgifves. Rydberg RomD 12 (1876). Vi ha .. ingen frihet .. Sådant är bittert .. Hon medgav, att det var bittert. Hallström Händ. 21 (1927). — särsk.
α) (numera mindre br.) i p. pf. bildande, ensamt l. tillsammans med ett föregående (allt) detta, en fristående satsförkortning. Allt detta medgifvet, hafva vi (osv.). SvLittFT 1834, sp. 794. Medgifvet, att den afledne (osv.). Almqvist AmH 1: 169 (1840). Öman Ungd. 264 (1889).
β) (numera knappast br.) med såväl direkt som indirekt obj.: instämma med (ngn) med avs. på (ngt), ge (ngn) rätt i (ngt). Bellman Gell. 17 (1793). Man måste medgifva Rousseau, att det är dessa själar af eld, som utföra de största företag. Lidbeck Anm. 239 (1812). Quennerstedt KampTillv. 7 (1898).
d) (†) med enbart personobj.: instämma med (ngn), ge (ngn) rätt. Men kan hända, at man medgifver mig, då jag säger (osv.). Ekelund Fielding 479 (1765).
e) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om konjunktion l. bisats: koncessiv. Boivie SvSpr. 76 (1820). Nordvall Modersm. 91 (1863).
8) (†) med saksubj.: giva vid handen, utvisa; jfr 9. Noghot miøl och a[n]nat som regi[n]skapen medhgiffu[er]. OPetri Tb. 253 (1528; uppl. 1929). Munkeboda .. har .. tillhört Munkarna, hvilket äfven namnet medgifver. Hülphers Dal. 52 (1762).
9) (†) om auktoritativ skrift o. d.: stadga, föreskriva; (ut)säga; stundom svårt att skilja från 8. Icke heller blifver hans Nåde ther om någet anlanget eller tilsport, som .. (Västerås) recess thet clarligen metgifver. RA I. 1: 227 (1538). Lijffuet (såsom almeent Ordspråk medhgiffuer) är ett ädhelighit ting. Berchelt PestOrs. A 2 b (1589). Den, som befinnes vara bråtzlig, må umgiälla, hvad lag och k. förordningarne medgifva. 2RA 1: 602 (1723). VDAkt. 1783, nr 300. — särsk. i fråga om lydelsen av ngt i utländsk förlaga. Orden (i psalmen 81: 15) lyda så: Så wil iagh (osv.) ..: eller som Hebraiskan medhgiffuer, Vthi ett (osv.). Botvidi 3Pred. 49 (1621, 1627).
Anm. till 5, 6, 7, 9. I de ovan angivna bet. användes ordet eg. o. företrädesvis för att beteckna ett givande resp. en tillåtelse, ett erkännande, en föreskrift o. d. som tillika innebär ett avstående av ngt för egen del, en eftergift i visst avseende, ett uppgivande av viss(t) tidigare l. i övrigt gällande krav l. uppfattning o. d.
1) till 3 (delvis med anslutning till 5, 6, 7): eftergift; äv. mer l. mindre konkret. Göra medgivanden. Genom vissa medgivanden åt minoritetspartierna har regeringen lyckats behålla sin maktställning. Carlson Hist. 2: 162 (1856). Jag vet väl att det finnes hem, der mannen ”för husfredens skull” nödgas göra allehanda medgifvanden. Langlet Husm. 101 (1883).
2) till 6: tillstånd, tillåtelse; samtycke; äv. mer l. mindre konkret. Weste (1807). De Geer Minn. 2: 96 (1892). jfr intecknings-medgivande. särsk. (mera tillf.) till 6 slutet. Efter tidens och omständigheternas medgifvande. 2SAH 3: 37 (1801).
3) till 7: erkännande. Hasselroth Campe 246 (1794). Medgifvande (är) svarandens förklaring, att kärandens rättspåstående är riktigt. Kallenberg CivPr. 1: 758 (1922). —
MEDGIVENHET, r. l. f. (†) till 3: benägenhet att ge efter, foglighet. Serenius I 2 a (1734). Sundelius NorrköpMinne 692 (1798). —
Ssg: medgivnings-vis, adv. (†) ss. l. i form av ett medgivande l. erkännande; genom att göra ett medgivande; jfr medgiva 3, 6, 7. SvLittFT 1838, sp. 538. WoH (1904).
Spoiler title
Spoiler content