SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
MES me4s, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(meess 1604 (: meesshatten). mes (-ee-) 1573 (: meshatten), 1785 osv. meser 1807. meyse 1640)
Etymologi
[jfr nor. meis, d. mejse (lånat från t.), mnt. mēse, t. meise, feng. mase; trol. besläktat med vflaml. mijsel, liten bit, smula, o. MES, sbst.1, med syftning på fågelns litenhet]
1) tätting av familjen Paridæ; särsk. i uttr. nordisk mes, om fågeln Parus atricapillus borealis Selys, talltita. Linc. Fff 3 a (1640). Nilsson Fauna II. 1: 419 (1858: Nordisk Mes). SFS 1920, s. 1187. jfr AZUR-, BLÅ-, GRÅ-, HATT-, KOL-, KÄRR-, LAPP-, STJÄRT-, SVART-, TOFS-MES.
2) (†) tättingen Sylvia curruca Lin., ärtsångare. Fischerström Mäl. 172 (1785). Gravander Buffon 4: 67 (1807).
3) om järnsparv; i ssgn BRUN-MES.
Ssgr (till 1): MES-ART. zool. Nilsson Fauna II. 1: 285 (1824). —
-FÅGEL. zool. = mes, sbst.2 1; i pl. ss. namn på familjen Paridæ. Nilsson Fauna II. 1: 407 (1858). —
-HATT.
1) [med syftning på hjässans glänsande svarta fjädrar] (†) kärrmes. Visb. 1: 73 (1573). Huar man kenner sig sade meesshatten ner han full wid ijsen. SvOrds. B 2 a (1604). När Meeshatten wil wärpa så stoort som Traanan, så remnar han baak. Grubb 322 (1665).
2) [jfr hatt-mes] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mesfågeln Parus cristatus Lin., tofsmes. Linné SystNat. 32 (1748). Ericson Fågelkås. 2: 23 (1907). —
-HÄTTA. [jfr -hatt 1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) kärrmes. Grubb 585 (1665). Ericson Fågelkås. 2: 27 (1907).
2) [sv. dial. (Bohusl.) mes- (h)ätta, talgoxe] talgoxe. Œdman Bahusl. 44 (1746). —
-KUNG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -hatt 2. Ericson Fågelkås. 2: 23 (1907). —
-SLÄKTE(T). zool. släktet Parus Lin. av familjen mesfåglar. Nilsson Fauna II. 1: 278 (1824). —
-TÅG. zool. om kringstrykande fågelflock som (till större delen) består av mesfåglar. BihVetAH XXV. 4: nr 4, s. 11 (1900). —
-UNGE. Kolthoff DjurL 78 (1899).
Spoiler title
Spoiler content