SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MOR 4r l. 4r, sbst.2, m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er (Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668) osv.) ((†) -ar Kankel Hemmersam 13 (1674); -or Holof. 9 (c. 1580)); förr äv. MORER, m.; pl. =.
Ordformer
(mor (mohr, moor) 1536 (: Moorlandit) osv. mo(h)rer, sg. c. 16451737. mo(h)rer, pl. 1650 osv.)
Etymologi
[fsv. mor (SmåstFornsv. 1: 304 (ss. tillnamn)); jfr d. mor, ä. d. morer; av t. mohr; jfr eng. moor, fr. maure, more, it o. span. moro; ytterst av lat. maurus, gr. μαῦρος, invånare i det nordafrikanska landskapet Mauritania (ungefär det nuv. Marocko). — Jfr MAUR, MORIAN, sbst.1, MORISK, sbst.]
1) manlig individ av vissa folkslag; i pl. äv. utan avseende på kön.
a) person tillhörande de mörkhyade muhammedanska invånarna (särsk. stadsbefolkningen) i (västra) Nordafrika (stundom i motsats till: neger); äv. (om ä. förh.) om person tillhörande de (med de nordvästafrikanska morerna besläktade) forna muhammedanska invånarna i Spanien o. Portugal. Isogæus Segersk. 966 (c. 1700). Negrernas hår är svart och krusigt såsom lamull; Mohrernas är väl och svart; men rakt. Oldendorp 1: 250 (1786). Fatab. 1930, s. 233. särsk. [efter t. der mohr hat seine arbeit getan; der mohr kann gehen; yttrande som moren Muley Hassan från Tunis fäller om sig själv (Schiller Fiesco 3: 4)] i uttr. moren har gjort sin plikt (l. tjänst o. d.), moren kan gå, ss. beteckning för att ngn förskjutes l. lämnas åt sitt öde av den som han tjänat, då denne icke längre behöver honom. Fahlcrantz Schiller Fiesko 100 (1821). VL 1893, nr 72, s. 3.
b) (†) allmännare, om person tillhörande ngt mörkhyat folk; ofta liktydigt med: neger; jfr MORIAN 1 b. Holof. 9 (c. 1580). Brask Pufendorf Hist. 79 (1680). Svart som en Mor. Dalin (1853; vard.). särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.; i anslutning till Jer. 13: 23] i uttr. tvätta en mor (vit) o. d., ss. beteckning för omöjligheten av ett företag; jfr ETIOP slutet. Lenngren (SVS) 2: 149 (1795). Stiernstolpe DQ 4: 362 (1819).
β) [jfr motsv. anv. i t.] i uttr. vit mor, om albinistiska människor tillhörande de mörkhyade raserna. SvMerc. V. 1: 21 (1759). Forshæll OrgPharm. 6 (1836).
2) [jfr motsv. anv. i t., ävensom av mlat. Æthiops] ss. senare led i ssgr betecknande svarta ämnen; se JÄRN-, KVICKSILVER-, MINERAL-MOR.
Ssgr (till 1): A: MOR-GRÄS. [jfr t. mohrenkraut] (†) bot. växten Salvia æthiopis Lin., som förr ansetts hemmahörande i Etiopien; jfr morian-ört. Franckenius Spec. A 4 a (1659).
-HIRS. [jfr t. mohrhirse] bot. gräset Sorghum vulgare Pers. (Holcus sorghum Lin.), durra, kafferhirs, negerkorn. NF 15: 94 (1890).
-HUVUD.
1) en mors huvud; jfr morian-huvud; särsk. [jfr fr. tête de more] (förr) om bild av svart människohuvud (av papp o. d.), vid tornerspel uppsatt på påle för att av deltagarna genomborras med lans l. värja l. genomskjutas med pistol. Tersmeden Mem. 1: 247 (c. 1780). TornSp. 1799, Utm. s. 5.
2) [jfr t. mohrenkopf, eng. moor's-head, fr. tête-de-more, nylat. caput æthiopis] (förr) tekn. i utvidgad anv.: med kallt vatten fyllt kärl som omgav hjälmen på en destillationspanna. Nyblæus Pharm. 391 (1846).
-KOPP, se morenkopp.
-LAND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1332). (mor- 15361568. more- 1722c. 1755) [jfr t. mohrenland] (†) i sg. best. l. obest.: ”morernas” land, Etiopien. Psalt. 68: 32 (öv. 1536). LPetri Jes. 20: 3 (1568). Schultze Ordb. 3144 (c. 1755). Anm. I ä. tid förekommer äv. Morenland med samma bet. Bliberg Acerra 216 (1737). jfr Stiernhielm Parn. 2: 5 (1651, 1668).
-MAN, m. (mor- 1538. more- 1536c. 1755) (†) = mor, sbst.2 1 b. Psalt. 87: 4 (öv. 1536). Schultze Ordb. 3144 (c. 1755).
-PEPPAR. [jfr t. mohrenpfeffer] trädet Xylopia æthiopica A. Rich.; äv. om fröna. Neger- eller mohrpeppar. Jönsson Gagnv. 247 (1910).
B (†): MORE-LAND, -MAN, se A.
Avledn.: MORINNA032, f. kvinna av morisk börd.
1) (numera föga br.) till 1 a, = moriska 1. Envallsson TalTafl. 38 (1782); jfr 2. Agrell Maroco 1: 50 (1789, 1796). Janzon SvParKonstn. 116 (1910).
2) (†) till 1 b, allmännare, om kvinna tillhörande ngt mörkhyat folk; ibland liktydigt med: negress. Kankel Hemmersam 74 (1674). SvMerc. IV. 1: 324 (1758; om kvinnorna på Jamajka).
MORISK, adj., förr äv. MORSK, adj.1 (-esk 18171889. -isk 1667 osv. morsk 1785) som tillhör morerna (resp. negrerna o. d.) l. har avseende på l. är kännetecknande för dem.
1) till 1 a. PH 5: 3004 (1750). SvD(A) 1935, nr 276, s. 3. särsk. konst. om (konstvärk o. d. tillhörande) den av morerna i nordvästra Afrika o. Spanien utvecklade (i sht arkitektoniska) konststil som kännetecknas av bl. a. hästskobågen o. arabesken. Morisk stil. Hammarsköld KonstH 361 (1817). Ett moriskt glänsande alhambra / Den stolta kungaborgen är. Stagnelius (SVS) 2: 145 (1821). Siwertz JoDr. 22 (1928).
2) (†) till 1 b. Kiöping Resa 107 (1667). Kankel Hemmersam 71 (1674).
MORISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (-esk- 1861. -isk- 1736 osv.) till 1 a.
1) morisk kvinna. Stiernstolpe DQ 4: 334 (1819).
2) (de nordvästafrikanska) morernas språk. Tersmeden Mem. 2: 173 (1736).
MORISM04, r. l. m. (föga br.) byggn. till 1 a: morisk stil. Rydqvist Resa 128 (1838).
Spoiler title