SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MORAS mωra4s, n. ((†) r. l. m. KFÅb. 1913, s. 247 (c. 1730), Alm(Sthm) 1767, s. 38); best. -et; pl. =, äv. -er.
Ordformer
(mor- (moor-) 1556 osv. morr- 1706 —c. 1715. mår- 1690—1745. mårr- 1644. -aass (-sz) 1612—1658. -age 1708—1709. -as (-aas) c. 1616 osv. -ase 1700. -ass (-sz) 1611—1829. -ast 1706—1807. -ats (-(t)tz) 1556—1742)
Etymologi
[jfr d. mora(d)s; av mnt. moras (t. morast); jfr holl. moeras, mnl. maras(ch); av ffr. mares(c), marasc (i de germ. språken med första stavelsens vokal ombildad efter MOR, sbst.3), av mlat. mariscum, av ett germ. mariska-, avledn. av germ. mari-, som föreligger i MAR]
(delvis med snårskog, gräs, vass o. d. bevuxet) sankt l. sumpigt (oländigt o. svårframkomligt) landområde (som tidvis i större l. mindre utsträckning står under vatten); jfr KÄRR, MAD, MOSSE, MYR, TRÄSK; äv. (i vissa trakter) närmande sig bet.: oländig vildmark. Han gick ned sig i ett moras. (Kanoners) flyttande öfver elfver och moratz. G1R 26: 747 (1556). Grönaktig slem, sådan som finnes, om sommaren, uti morassen, när vatnet stincker och syrar. Hoorn Jordg. 2: 166 (1723). Morass eller Myror heta .. desse (sumpiga) platser, då de äro än mera sumpige och vatturike (än kärr), belägne i dälder. VetAH 1776, s. 102. Carlson 1Skolgeogr. 40 (1894). Sparre LjugarJ 9 (1921). — jfr SKOGS-MORAS. — särsk.
a) (†) i utvidgad anv.
α) om vattensamling (eg. i moras), göl, pöl. Schroderus Dict. 130 (c. 1635).
β) om (med stenar o. grus blandad) dy, gyttja, ävja, modd. Låcka dem at falla i gropar så at moraset står dem öfver öronen. Dalin Arg. 2: 402 (1754; uppl. 1734: träcken). De utur uptagne eller rensade diken upkastade stenar och annat moras. PH 6: 4793 (1758). Sahlstedt (1773).
b) bildl.; särsk. om människogrupper o. förhållanden som utmärkas av osäkerhet l. opålitlighet l. oreda: ”träsk”, ”gungfly”. Det finnes ett sjunket slägte hvars talrika afkomma växer upp till att bli ett moras i samhället. Bremer Brev 2: 396 (1844). När den nationella regeringen .. räddade England ur det finansiella moras, dit arbetarstyret fört det. SvD(A) 1934, nr 110, s. 17. — Anm. I följande språkprov förekommer ordet (i bygdemålsfärgat spr.) i bet.: bråk o. d. Håken ä orsaka the dä moras, / At dee så rasa alla staas. Kolmodinus Gen. E 1 b (1659).
Ssgr: MORAS-GRUND, r. l. m. (numera mindre br.) mark l. byggnadsgrund som består av moras. UrFinlH 653 (1754). Stål Byggn. 1: 314 (1834). —
-JORD. jord i l. från moras; äv. allmännare: jord som huvudsakligen består av (mer l. mindre fullständigt) förmultnade växtdelar; jfr kompost-jord. Rålamb 14: 3 (1690). Lundberg Träg. 135 (1754). Fennia XL. 5: 16 (1918). —
-MULL. (†) morasjord. Celsius Alm. 1737, s. 5. —
-TALL. det i nordamerikanska sumptrakter växande trädet Pinus serotina Michx. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 53. —
-TRAKT. Lindström Lyell 148 (1857). —
-VATTEN. Hiärne Suurbr. 124 (1680). —
-ÅKER. (†) uppodlad på morasig mark. EconA 1807, okt. s. 45 (1806).
Avledn.: MORASAKTIG, adj. (numera föga br.) Risingh LandB 10 (1671). Een .. bergogh, steenigh och moraasachtig ort. VDAkt. 1694, nr 442.
Avledn.: morasaktighet, r. l. f. (föga br.) Hiärne 2Anl. 13 (1702). —
MORASIG, adj. [jfr t. morastig] som har karaktär av l. liknar l. är fylld av moras; sank, sumpig; stundom närmande sig bet.: oländig. HSH 33: 52 (1635). Jordmonen var något sumpig och morasig. DeFoë RobCr. 58 (1752). De morasiga skogarna (i Sibirien). Quennerstedt C12 2: 198 (1916). särsk.
a) (numera föga br.) om stillastående vatten (grund sjö l. göl o. d.): sumpig; gyttjig, dyig; jfr moras a β. Eneman Resa 1: 65 (1711). Morastige Insiöar. Salander Gårdsf. 236 (1731).
b) (†) i uttr. morasig handknöp, om arter av släktet Orchis Lin. som växa på kärrmark; jfr hand-knopp. Rudbeck CampElys. 2: 215 (1701). —
MORASISK, adj. (†) = morasig. Morasiske ställen. HushBibl. 1756, s. 462.
Spoiler title
Spoiler content