SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MULTIPLIKATIV mul1tiplik1ati4v, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. multiplikativ, eng. multiplicative, fr. multiplicatif; av mlat. multiplicativus, bildat till perfektstammen i lat. multiplicare (se MULTIPLICERA)]
betecknande en mångfald; förr äv.: utgörande ett mångfaldigande av ngt; numera bl. (föga br.) språkv. om räkneord, taladjektiv o. d., angivande att en viss enhet tages ett bestämt antal ggr. Interesset af fortsatta vetenskapliga forskningar plägar stå i ett multiplicatift förhållande till äldre, likartade bemödanden. SvLittFT 1834, sp. 76. BonnierKL (1926).
Spoiler title