SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NED, adv. ssgr (forts.):
(1) NED- (resp. NEDER- l. NER-; jfr anm. sp. 262) -SLÄNG. släng nedåt (på bokstav l. namnteckning); jfr ned-streck. Östergren (1933).
-SLÄNGA, -ning.
1) till 1, 3: kasta ned (på ett vårdslöst l. våldsamt sätt o. d.). Möller (1790).
2) till 7: skriva ned (ngt) hastigt o. slarvigt. Brevets sista rad är ytterst rafsigt nerslängd. Bremer Brev 1: 543 (1915).
-SLÄPA, -ning.
1) till 1, 2, 3, tr.: draga ned (ngn l. ngt) på ett sådant sätt att han resp. det släpar på marken. Murberg FörslSAOB (1793). Han nedsläpades från vallen af förbittrade greker. Rydberg Varia 265 (1891).
2) (tillf.) till 1, intr., om tygstycke o. d.: hänga ned o. släpa på marken o. d. Lundin Alp. 119 (1883).
-SLÄPPA, -else (†, Lind 1: 928 (1749)), -ning. [y. fsv. nidhersläppa (PMånsson 164)]
1) till 1, 2, 3: komma (ngt) att falla l. löpa l. glida o. d. ned gm att släppa det ur händerna l. ta bort det som håller det fast l. kvar på dess plats; fira ned (ett rep o. dyl. l. ngt som är bundet vid ett rep osv.) gm att släppa efter med händerna. Iach wort vthi en korg genom it fenster offuer mwren nedherslept. 2Kor. 11: 33 (NT 1526). (Sjättepänningenbör erläggas) uti särdeles därtil gorde kistor med beqväm öpning uppå låcket, hvarigenom pänningarne kunna nedersläppas. Carl XII Bref 431 (1718). Ventilen har till ändamål att nedsläppa lanken från det öfre till det nedre rummet af pannan. TT 1872, s. 145. särsk.
a) med avs. på levande varelse: (lössläppa o.) låta gå l. springa l. bege sig ned. Flera än tvänne hundar böra aldrig på en gång nedsläppas i grytet. Hahr HbJäg. 61 (1865).
b) (numera mindre br.) handarb. låta (maska) glida av stickan o. löpa ned ett (l. flera) varv. Berg Handarb. 108 (1874). Schallenfeld Met. 15 (1886).
c) tekn. ss. vbalsbst. -ning, mer l. mindre konkret: anordning l. mekanism för reglering av ngts nedsläppande. De skottska stensågarne med sin automatiska nedsläppning. MeddSlöjdF 1895, s. 201. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 369.
2) (numera bl. mera tillf.) till 5: komma (ngt) att falla l. glida ned (från upprätt till lutande l. liggande ställning o. d.) gm att ta bort det som håller det fast l. kvar i dess ställning; ofta närmande sig bet.: fälla l. draga ned. Lagerbring HistLit. 57 (1748). Danskarna nedsläppte vindbryggan för att hämta dem öfver Norrström. Fryxell Ber. 3: 34 (1828). Nersläppandet af suffletten. Wrangel HbHästv. 209 (1885). särsk.
a) med avs. på (vagns)-fönster o. d. Fenstren på sidorne (av bärstolen) kunna nedsläppas, då frisk luft behöfves. Thunberg Resa 3: 110 (1791). Bremer Nina 713 (1835).
b) med avs. på ngt som är uppfäst l. uppdraget l. upprullat o. d. (t. ex. gardin, ridå, klänningsfåll). NorrlS 1—6: 58 (c. 1770). Hon satt tillbakalutad i vagnen med sitt flor nedsläppt. Bremer Hem. 1: 285 (1839). särsk. (†) i p. pf., om hatt med nedfällt hattbrätte. Kalm Resa 3: 355 (1761). Hülphers Dal. 95 (1762).
c) (†) om häst, i uttr. långt nedsläppt med grimman, icke hårt uppbunden. Rålamb 13: 152 (1690).
d) (†) med avs. på rak linje: fälla (se fälla, v. 29). Rålamb 4: 47 (1690).
e) (†) bildl., i uttr. med nedsläppta händer, i förlamande modlöshet l. resignerad ovärksamhet. SwarDaManif. 1644, s. H 4 a.
3) (†) till 1 b, 5, med avs. på väv: fälla, klippa ned. En qvinna, som nyss slutat och nedsläpt en väf. BtSödKultH 8: 120 (1895).
(13) -SMETA, -ning. i sht i p. pf. Murberg FörslSAOB (1793). AHB 12: 48 (1865).
-SMIDA, -ning.
1) till 5, 6: gm smidning pressa ned (ngt) mot underlaget l. sänka (ngt) till underlagets nivå. Holmberg Artill. 3: Bih. 65 (1882).
2) till 8 b, 12 b: gm smidning bearbeta (ngt) till ett tunnare l. smalare stycke. TT 1874, s. 271.
(12 a, 13) -SMITTA, -ning. överföra smitta på (ngn), smitta. VetAH 1818, s. 44. särsk. bildl.: besmitta. Den, som har med laster / Sitt hjerta nedersmittat. Thomander 2: 594 (1828). SvD(A) 1933, nr 84, s. 3.
(3) -SMUSSLA, -ing. i smyg o. d. stoppa ned (ngt i ngt). Murberg FörslSAOB (1793).
(13) -SMUTSA, -ning. Murbeck CatArb. 1: 790 (c. 1750). Wirgin Häls. 3: 148 (1933). särsk. bildl., med avs. på person l. sak: sätta fläck på, fläcka; draga ned (i smutsen), smutskasta; nedsvärta, nedsätta. Bergklint MSam. 1: 223 (1781). Tidningens .. oförsynthet i valet af medel att nedsmutsa och nedsätta sina motståndare. Medborg. 1845, nr 4, s. 2. Indras dotter som .. blir söndersliten i äktenskapet och nedsmutsad av livet. 3SAH LIII. 2: 154 (1942).
-SMYGA, -ning.
1) till 1, 2, 3, intr.: smygande bege sig ned. SvTyHlex. (1851). Lagerlöf Liljecr. 43 (1911).
2) till 3, tr.: i smyg stoppa ned (ngt i ngt o. d.). Nedsmyga något i en annans ficka. Murberg FörslSAOB (1793). Hagberg Shaksp. 10: 304 (1850; i bild).
(12 b) -SMÄLTA, -ning.
1) tr.: smälta (ngt) till en flytande massa; ofta (med avs. på föremål av bearbetad metall o. d.) med särskild tanke på att föremålets form förstöres l. att föremålet göres obrukligt för sitt ändamål o. åter förvandlas till råmaterial; äv. i uttr. nedsmälta ngt till ngt, smälta o. förvandla l. omsmälta ngt till ngt. G1R 17: 190 (1545). Statyer af brons och dyrbarare material nedsmältes till kyrkokärl eller till mynt. Rydberg KultFörel. 5: 336 (1887). Enär tvålfabrikerna .. nedsmälta all slags talg. AHB 128: 26 (1887). särsk. med. med saksubj., oeg., för att beteckna att en svulst, vävnad o. d. förvandlas till en flytande massa (vätska, var o. d.). Om varbildningen varit mycket riklig, händer det att varet nedsmälter de omgivande vävnaderna. Söderström LäkKvacksalv. 45 (1926).
2) intr. o. (ngn gg) i pass. med intr. bet.: smälta. Rinman JärnH 319 (1782). De flesta leror nedsmälta, då man söker att klinkra dem, till oformlig slagg. TT 1899, K. s. 1. särsk. med. oeg., om svulst, vävnad o. d.; jfr 1 slutet. 2NF 19: 250 (1913).
(13) -SMÖRJA, -ning.
1) söla ned (ngt) med ngt smort l. smetigt, göra smord; i sht i p. pf. Holmberg 2: 437 (1795). Nedsmorda stöflar. Hedenstierna FruW 38 (1890).
2) (†) bildl.; särsk.: smitta ned (med könssjukdom o. d.). Hustrun bortlopen uthur husen, och ähr funnen medh stor lättferdigheet. och ähr nidhsmordh, men drengen nekiar till lägrismålit. VDBötB 1635, s. 119 (bet. oviss). Den dödes hustru H. Anna, hafwer waritt bekaiat Och Nidsmordh af en slem och ohyggeligh siukdom. GullbgDomb. 19/6 1647.
(3, 13) -SNÖA. övertäcka (ngt) med (ett lager av) snö; i sht i p. pf.: täckt av snö, begravd i snö. Wallner Kol. 67 (1746). Lagerlöf Liljecr. 99 (1911).
(13) -SOLKA, -ning. i sht i p. pf. Blanche Bild. 4: 140 (1865).
(1, 2, 3) -SOPA, -ning. fösa ned (ngt) gm sopning; ofta oeg. l. bildl. (äv. med saksubj.): fösa l. driva l. jaga ned o. d. Murberg FörslSAOB (1793). Slagen på venstra flygeln, .. nedsopad af Torstensons kanoner, skingrade sig slutligen de kejserliges center. Topelius Planet. 1: 182 (1889).
(8 c, 12) -SORTERA, -ing. skogsv. vid sortering avskilja (ngt) ss. varande av sämre kvalitet o. d. Ekman SkogstHb. 23 (1908).
(13) -SOTA, -ning. i sht i p. pf. Dähnert 253 (1746). Lagerkvist Gäst 5 (1925).
-SPARKA, -ning. Murberg FörslSAOB (1793).
1) till 1, 3: sparka till (ngn l. ngt) så att han osv. faller ned. Bellman (BellmS) 7: 138 (1791).
2) (tillf.) till 5 b: sparka till (ngt) så att det faller omkull. Tegnér (WB) 3: 163 (1817; i bild).
-SPETTA, -ning.
1) metall. till 1, 3, 6: gm bearbetning med spett få (uppsättning av malm o. d.) att falla ned o. sjunka samman. JernkA 1871, s. 331.
2) (i fackspr.) till 3: driva ned i marken o. d. med hjälp av spett.
a) med avs. på grus, makadam: med hjälp av spett driva ned (ngt) i förefintliga håligheter l. i hål som göras med spettet o. där packa samman det. TT 1876, s. 79. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 2 (1902).
b) driva ned (påle o. d.) i hål som göres med spett. Suneson GGrund 70 (1926).
(12 a, 13) -SPILLA. söla l. blöta ned (ngt) gm att spilla på det, spilla på (ngt); i sht i p. pf. SvTyHlex. (1851). Rocken var alltid fläckig framtill, nerspilld. Strindberg Hafsb. 264 (1890).
(1, 3) -SPOLA, -ning. skölja ned (ngt) gm spolning; ofta oeg. l. bildl.: skölja ned o. d. NordT 1884, s. 362.
(12 a, 13) -SPOTTA, -ning. [fsv. nidher spotta (CodUps. C 20 2: 179)]
1) (numera bl. mera tillf.) söla ned (ngt) med spott, spotta på (ngt); äv.: spotta på (ngn l. ngt) ss. uttryck för förakt o. d. BL 13: 54 (1847). Det smutsiga, nerspottade golfvet. Levertin Riv. 55 (1883). I talrika fall ha fångna tyska soldater rånats, nedspottats eller eljest svårt misshandlats. Steffen Krig 4: 317 (1917).
2) (numera knappast br.) bildl.: bespotta, håna, smäda. Att nerspotta en inrättning, hvarvid våra största namn i sednare tider äro fästade. Tegnér (WB) 3: 345 (1818). Thomander Pred. 2: 422 (1849).
(1, 2, 3) -SPRINGA, v. [fsv. nidher springa]
1) springande bege sig ned; förr äv.: hoppa ned. Linc. Z 3 a (1640). Gyllengranat SvSjökr. 2: 8 (1840).
2) om sak: (med ett utsprång l. en utskjutande del) sträcka sig ned. Nedspringande bygelformade konsoler. MeddSlöjdF 1897, 1: 59. —
-SPRUTA, -ning.
1) till 1, 3, tr.: med spruta l. på annat sätt driva (en vätska) ned i form av en stråle; vanl. i pass., mer l. mindre övergående i intr. bet. (jfr 2). Lindström Bates 324 (1872).
2) till 1, 3, intr., om vätska: strömma ned i form av en mer l. mindre kraftig stråle. Murberg FörslSAOB (1793). TT 1871, s. 67.
3) (mera tillf.) till 1, 3, tr.: fösa l. driva ned (ngt) gm att spruta vatten o. d. på det. Murberg FörslSAOB (1793).
4) (mera tillf.) till 12, 13, tr.: bespruta (ngt med ngt); väta l. söla ned (ngt) gm att spruta ngt på det. Murberg FörslSAOB (1793). NF 4: 1368 (1881).
(1) -SPRÅNG. i sht idrott. nedhopp. Murberg FörslSAOB (1793). Hvarje språng består af sats, förflyttning och nedsprång. IGymnInf. 1872, s. 39. TIdr. 1896, s. 226.
-SPRÄNGA, -ning.
1) till 1 b: spränga loss (ngt) så att det faller ned. Rinman 1: 664 (1788). Koch Arb. 311 (1912).
2) till 3: åstadkomma (en fördjupning, ett schakt, ett hål, ett rum o. d.) l. bereda rum för (lokalitet, byggnadsvärk o. d.) gm att spränga en därtill avpassad fördjupning i marken; gm sprängning sänka (ngt till ett visst djup o. d.). Busch Fästn. 85 (1880). En cylindrisk tornbrunn, som är nedsprängd i berget. 2NF 20: 1450 (1914). Det är meningen, att kraftstationen helt skall nedsprängas i berget. SvD(A) 1931, nr 67, s. 3. särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om den gm sprängning åstadkomna fördjupningen. TT 1898, Byggn. s. 126.
3) (mera tillf.) till 5 b: sönderspränga (byggnadsvärk) så att det rasar; äv. med saksubj. Brunius Metr. 340 (1836). Dens. GotlK 1: 308 (1864).
-SPÄNNA, -ing.
1) (†) till 1. Nedspänna. .. Upplösa något med spänne fästadt, nedflytta det och åter spänna till. Dalin (1853).
2) till 5, i fråga om gevär av ä. typ: lossa spärrmekanismen till hanen på ett gevär o. fälla ned hanen; med obj. betecknande hane l. (förr) gevär. Murberg FörslSAOB (1793). Hahr HbJäg. 154 (1865).
3) till 12: lossa på (ngt spänt l. hårt sträckt) så att det blir lösare l. slakare o. d. Linc. Z 4 a (1640). En nedspänd Båge. SP 1792, nr 228, s. 2. Att nedspänna fjädern (i urvärket). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 11 (1881). särsk. bildl.; särsk.: minska spänningen i (ngt), komma (ngt) att slappna, värka avspännande på (ngt), avspänna. Livijn 1: 196 (1817). Odörtens egenskap är, att starkt nedspänna nerverna. 2VittAH 13: 14 (1821). NysvSt. 1921, s. 95.
(8 a) -STAMMA, -stamning. [jfr dan. o. nor. nedstamme] (numera bl. mera tillf., i sht arkaiserande) härstamma (i rätt nedstigande led). Möller (1790). Jag (dvs. en häst) nedstammar från ädla förfäder. Öman TaflDjurL 12 (1877). Östergren (1933). särsk.
a) (†) i p. pf.: härstammande. Secreteraren van der Berg, nedstammad af en Svänsk farfar. Wallenberg (SVS) 1: 257 1771).
b) oeg., om sak. Dessa kärls direkta nedstamning från Seedorfgruppens lersitulor (”Trichterurnen”) synes .. uppenbar. Fornv. 1938, s. 316.
(1, 3, 6) -STAMPA, -ning. gm stampning o. d. pressa samman o. trycka ned (ngt) l. pressa ned (ngt i ngt). Lind 1: 617 (1749). TT 1893, M. s. 43. 2NF 22: 184 (1915).
(8 b) -STEGRA. (neder-) (†) sänka värdet på (pänningar). RARP 2: 16 (1633).
-STENA, -ing.
1) (i vissa trakter) till 1, 3: sänka (ngt) l. hålla (ngt) nedsänkt med hjälp av stenar som bindas fast vid det l. läggas i l. på det. NorrlS 1—6: 80 (c. 1770). HbSkogstekn. 336 (1922).
2) (†) till 5 b, 12 a: (döda gm att) stena. Pöbeln .. som nästan nedstenade Anckarström. MoB 4: 204 (1795). Spongberg Soph. 51 (1866).
-STICKA, v.1, -ning.
1) till 3: föra l. driva ned (ngt spetsigt i ngt, särsk. i jorden). Murberg FörslSAOB (1793). Fyra starka trädgrenar, som med båda ändarna nedstuckos i marken. NF 2: 942 (1877). jfr (†): Thet är enom ett kosteligit ting .., när enom någhon öffuerfaller, at man sijn munn i stofftet och mullen nedherstycker. Bullernæsius Lögn. 445 (1619); jfr b. särsk.
a) (numera knappast br.) med avs. på frö l. växt som nedlägges resp. planteras i hål som gjorts med ett spetsigt föremål l. med fingrarna o. d. Ahlich 52 (1722). På en säng af 4 fots bredd uppstreckas 4 linier, i hvilka bönorna nedstickas .. 2 tum djupt. HbTrädg. 2: 19 (1872). En låda, fyld med jord, anskaffades och sedan växten blifvit deri nedstucken, sattes lådan (osv.). Santesson Nat. 128 (1880).
b) (vard.) allmännare, betecknande att ngt nedföres l. nedstoppas i ngt (särsk. genom en smal öppning o. d.). Murberg FörslSAOB (1793). Ett bref var nerstucket i lådan på dörren. Strindberg Hafsb. 246 (1890). Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna, på karlvis. Stiernstedt Liw. 15 (1925).
c) (†) bildl.
α) sätta in (ngn i fängelse). Konan niderstuckin i stadsens giömo (dvs. fängelse). BtHforsH 3: 205 (1643).
β) betecknande att ngt döljes, hemlighålles l. nedtystas; jfr ned-stinga 1, -stoppa b. Eij häller kraffde mitt Embethe (ss. präst) een sadana grooff saak (som komministerns stöld av en stut) nidersticka. VDAkt. 1650, nr 83.
2) sjöt. till 1, 3: räcka l. fira ned (ngt) gm att släppa efter med händerna, låta (ngt) glida ned; i sht med avs. på kabel, tross, lina o. d. Sedan en smäcker tross blifvit från bord nedstucken i båten. Trolle Duvall 1: 77 (1875).
3) till 5 b: döda (ngn) l. fälla (ngn) till marken med ett stick av ett spetsigt vapen, t. ex. spjut, kniv, bajonett o. d. HFinlÖ 410 (1730). Då han hotade nedsticka den ena efter den andra med sit spjut, gjorde de icke längre motstånd. Ödmann MPark 336 (1800). NorrlS 1—6: 158 (1899).
(5) -STICKA, v.2, -ning. sömn. gm stickning fästa (kant, fåll o. d.) så att den icke står upp l. hänger lös. NJournD 1860, s. 15. Sömnadsb. 70 (1915).
-STIGA, -else (†, Helsingius (1587), Lind 1: 919 (1749)), -ning. [fsv. niþerstigha]
1) (i sht i vitter stil) till 1, 3, om levande varelse som förflyttar sig med hjälp av fötter: långsamt l. försiktigt l. med värdighet o. d. gå l. (oeg.) på annat sätt förflytta sig ned. Iach troor .. vppå Jesum Christum .., hwilken .. är .. Nidher stighen til heluete, på tridhie daghen vpstonden jgen aff dödha. Mess. 1531, s. B 2 a. Från Olympen nedsteg en gestalt / med lyran i sin hand. Tegnér (WB) 2: 191 (c. 1840). Nilsson FestdVard. 161 (1925). särsk.
a) (numera knappast br.) för att beteckna att ngn stiger av en häst; dels i uttr. nedstiga av en häst o. d., dels (pregnant) i abs. anv. BeskrExCav. 1695, s. 6. KKD 3: 224 (1711). Murberg FörslSAOB (1793).
b) (i vitter stil) bildl., i uttr. nedstiga från tronen, abdikera. Schönberg Bref 2: 227 (1778). Malmström Hist. 6: 75 (1877).
c) (i vitter stil) bildl., för att beteckna att ngn dör; dels i uttr. nedstiga i graven, dels (förr) pregnant, i abs. anv. Slägter uppstå och nedstiga. Wallin Rel. 1: 104 (1813, 1825). Kort derefter nedsteg Axel Oxenstjerna i grafven. Geijer SvFolkH 3: 481 (1836). Malmström Hist. 3: 172 (1870).
d) bildl., i allmännare anv. O hwilken Ewighet! mitt Hierta bäfwar, .. när jag i ditt Diup med mine Tanckar nedstiger. Fernander Theatr. 370 (1695). (Gud) nedsteg i ditt svärd och i ditt snille. Tegnér (WB) 7: 6 (1832; åsyftande G. II A.). Wikner Lifsfr. 1: 75 (1865).
2) till 1, 2, 3, om sak (l. djur som saknar fötter): röra l. förflytta sig i riktning ned; sänka sig ned; stundom: falla; utom i a, c numera nästan bl. ss. motsats till (ett utsatt l. bl. antytt): (upp)stiga. Låte gambla konungzådran stå frij feligh och öpen fiskens upstigande och nidstigande. AktsamlKungsådreinst. 61 (1577). När hon (dvs. solen) vpstijger til wår Hufwudpuncht, gör hon Wååren, och när hon åter nederstiger, Hösten. Schroderus Comenius 37 (1639). Alla strömmar i Brasilien, utom Amazonfloden, hafva under sitt nedstigande från det inre platålandet fall, som afbryta segelfarten. NF 2: 1056 (1878). Upp- och nedstigande luftströmmar. SvGeogrÅb. 1931, s. 52. särsk.
a) (fullt br.) om ballong, flygplan o. dyl. l. om person som färdas i ballong osv.: sänka sig ned, gå ned. Almström KemTekn. 1: 89 (1844). Upp- och nedstigning med flygplan. SFS 1919, s. 452.
b) (†) astr. i uttr. nedstigande tecken, om de himmelstecken (i djurkretsen) genom vilka solen går, då den från en dag till nästa avlägsnar sig från zenit. Melanderhjelm Astr. 2: 91 (1795).
c) (fullt br.) astr. i uttr. nedstigande nod, se nod, sbst.1
d) om terräng(föremål) o. d.: sänka sig (terrassformigt). En terrasslikt nedstigande kulle. Rydqvist Resa 279 (1838). Rydberg Ath. 220 (1859).
e) om linje, terräng, parti av ngt o. d.: löpa l. ha riktning resp. sträcka l. utbreda sig i riktning nedåt. 2VittAH 2: 176 (1787, 1791). En kroklinie, .. hvars senare del eller den nedstigande grenen vore af alldeles samma form som den uppstigande. LbArtill. 77 (1892). Från det nästan 3000 m höga Carlitte nedstego mot SO liksom mot N vidsträckta islober. SvGeogrÅb. 1927, s. 129.
f) delvis med anslutning till ned, adv. 4: utbreda l. sprida sig ned (till ngt). Ofta nedstiga bergsrötterna till elfven. Hisinger Ant. 2: 6 (1820). Vid den nordligaste kusten nedstiga Lapplands örter till Ishafvets strandängder. Palmblad Norige 25 (1846). BotN 1857, s. 116.
g) mer l. mindre bildl. Berchelt PestBeg. A 6 b (1588). Det odödliga hopp, som nedstiger från det eviga lifvets förklarade höjder. Melin Pred. 3: 106 (1852). särsk. om natt, mörker, skugga o. d.: sänka sig, falla. Geijer Skald. 154 (1815, 1835). Den heta natten .. nedsteg öfver Judaland. Lagerlöf KristLeg. 27 (1904).
3) (†) till 6, om vatten(nivå): falla, sjunka; anträffat bl. i förb. med (ss. motsats till): uppstiga. Tiselius Vätter 1: 87 (”117”) (1723).
4) (†) bildl., till 8 a (jfr ned-stiga 5); särsk. dels om grad, ton, skala: falla, sjunka, dels: falla l. gå ned l. sänka sig (till viss grad l. ton osv.). Sextens och Septimens Upp- och Nedstigande i Mollthonerna. Londée Kellner 35 (1739). Barometern har nedstigit. Dalin (1853). En nedstigande skala. 3SAH 6: 243 (1891). särsk. i uttr. nedstigande utropning, auktion med avslag (se d. o. 5 a γ). Risingh KiöpH 26 (1669).
5) bildl., till 8 a, för att beteckna det släktskapsförhållande som råder mellan en person o. hans avkomlingar (i olika led).
a) [jfr fr. ligne descendante] i uttr. i (rätt l. rakt) nedstigande (l. upp- och nedstigande) led l. linje, förr äv. i nedstigande ordning l. skyldskap l. i ett rätt l. rakt nedstigande. Schroderus Comenius 604 (1639). Ej må man til hustru taga, then med honom är i rätt nedstigande skyldskap. GB 2: 1 (Lag 1734). Hagberg Shaksp. 4: 11 (1848). Björling CivR 22 (1908). jfr: Vår samtids strider, som äro en fortsättning i rätt nedstigande led af revolutionens. Hedin Rev. 1 (1879).
b) (†) om person, släktgren o. d.: härstamma (från ngn) l. vara besläktad med ngn i rakt nedstigande led. Somblige Adels Linier nederstiga ifrån then mächtige Sweriges Konungh S. Erik. Tempeus Messenius 160 (1612). Nedstigande Arfvingar. LBÄ 5—6: 85 (1797).
c) (†) bildl., med saksubj., i fråga om ngts ursprung; äv. i uttr. nedstiga från ngn till ngn, gå i arv från ngn till ngn. Thorberg ÖsterlSpr. 17 (1785). Den urgamla Svenska ärlighet, som ifrån edra fäder nedstigit till er. Granberg Dram. 83 (1811).
6) (†) bildl., till 8 b; om kvantitet, pris, värde o. d.: minskas, sjunka o. d.; om vara: minskas med avs. på kvantitet l. sjunka i pris osv. Warurnas .. nederstijgande. SthmStadsord. 1: 121 (1654). Priset har nedstigit. Dalin (1853).
7) bildl., till 8 c.
a) (†) om sak l. person: förvandlas l. sjunka ned till ngt lägre l. sämre l. mindre betydande o. d. Thorild (SVS) 3: 27 (1791). Jordbruket .. skall snart nedstiga ifrån en driftig näring, till en föga lönande nödfallshandtering. LBÄ 29—31: 162 (1799). Vid byn Arvika anlades år 1811 en stad, som intill 1821 kallades Oskarsstad, men sedan nedstigit till köping. IllSv. 314 (1873).
b) (numera bl. tillf.) om sak l. person: gå l. tränga l. sänka sig ned till ngt som uppfattas ss. ngt lägre, har lägre rang o. d. Schroderus Os. 1: 780 (1635). Vi kunne .. ej vid denna undersökning nedstiga till detaljen. Nyblæus Straffr. 26 (1852). Någon numera till näringarna nedstigen ättling af de forna vendiska konungarna. Rosenius Himmelstr. 159 (1903). särsk. om person, = ned-låta II 3 a, b. Posten 1769, s. 836. När de Förnäma bjuda en Artist til sit bord, sker det gemenligen blott af fåfänga: de nedstiga aldrig så helt och hållit til oss andra. Björn FörfFl. 39 (1791). Han nedsteg aldrig till lismande i ord. 2SAH 9: XVI (1819). BEMalmström 7: 399 (1845). Dalin (1853). Cannelin (1921). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, nedlåtenhet. Lindeberg Hjortsberg 3 (1843).
Ssg: nedstignings-brunn. (i fackspr.) till -stiga 1: jämförelsevis vid kloakbrunn (vars vidd tillåter en person att stiga ned i brunnen). TT 1895, Byggn. s. 75.
(1, 3) -STIGARE, r. l. m. (†) bot. om rotämnet hos grodden (växtämnet), lillrot. Möller PrincBot. 23 (1755). Marklin Illiger 428 (1818). Schulthess (1885).
-STINGA. (neder-) (†)
1) till 3: dölja l. hemlighålla l. nedtysta (brott o. d.); jfr ned-sticka, v.1 1 c β. Annerstedt UUH Bih. 1: 28 (i handl. fr. 1595).
2) till 5 b, = ned-sticka, v.1 3. Lind 1: 1191 (1738, 1749).
(1, 3) -STIRRA. (tillf.) stirrande se ned. Stagnelius (SVS) 1: 29 (1814; i bild).
-STJÄLPA, -ning. [fsv. nidherstiälpa]
I. tr.
1) (numera bl. tillf.) till 1, 3: stjälpa omkull (ngt) l. stöta till (ngt) så att det förlorar fästet l. balansen o. faller ned (på l. till l. i ngt), välta l. riva l. störta ned (ngt). Chærberus D 3 b (1642). Vinglas .. hade under dusten blifvit nedstjelpta på golfvet. Almqvist Ekols. 1: 79 (1847). SFS 1884, nr 24, s. 19. särsk. (†) refl., om person: kasta sig ned, störta ned. LejonkDr. 90 (1689).
2) (†) till 1 a: vända upp o. ned på (ngt), vända (ngt) så att det som var l. i vanliga fall är överst kommer ned. En nederstielpt utsläkt Fackla. Rudbeck Atl. 3: 105 (1698). LBÄ 44—50: 222 (1801).
3) (†) till 5: fälla (ngt) o. d. VetAH 1811, s. 90. särsk. till 5 b: störta l. välta omkull, fälla till marken; riva omkull (träd o. d.); riva ned l. rasera (byggnadsvärk o. d.); äv. bildl.: störta. Ingen mootgång haffuer, Tobiam nedhstolpit. TobCom. G 1 b (1550). Pyramider, / .. Them tijden lell så wähl som annat nederstielpt. Lucidor (SVS) 1: 375 (1674). (Gud kan) största macht nedstielpa. Scherping Cober 2: 437 (1737).
II. (†) intr.
1) till 1, 3: (mista fotfästet resp., om sak, fästet l. balansen o.) störta ned; äv. bildl. Wivallius Dikt. 95 (1634; bildl.). Lucidor (SVS) 51 (c. 1670).
2) till 5 b; om person: störta omkull, stupa; om byggnadsvärk o. d.: rasa, störta (in). Lucidor (SVS) 399 (1674; i bild). Mång Tusend död nedstalp. Dahlstierna (SVS) 214 (c. 1696). Stora Allmänningsgrufvan, som för 2 år sedan nederstalp. NoraskogArk. 4: 104 (1696). Att den öfverhängande utan stöd lemnade skrala bergväggen till en del nedstulpit. JernkA 1844, 2: 86; jfr 1.
(3) -STOPPA, -ning. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 448 (i handl. fr. 1618). Topelius Vint. III. 2: 160 (1897). särsk.
a) (numera bl. starkt vard.) i fråga om ngns begravning. Then ene warder effter then andra .. nedherstoppat j Jorden. Lælius Bünting Res. 2: 28 (1588). 2Saml. 10: 43 (1812).
b) (†) bildl.: gömma undan, skyla över, dölja, hemlighålla, nedtysta; jfr ned-sticka, v.1 1 c β, -stinga 1. När man royer en annars misgerninga ther man skulle heller nedherstoppa och dölia them. OPetri MenFall B 7 a (1526). VDAkt. 1704, nr 364.
(1, 2, 3) -STORMA. stormande tränga l. förflytta sig ned. 2VittAH 7: 269 (1802).
(1 c) -STRECK. streck (i bokstav o. d.) som göres under pännföring nedåt. PedT 1887, s. 63. Därs. 1904, s. 411.
(1, 3) -STRILA, -ning. strilande rinna ned l. (om rägn) falla. Tholander Ordl. (c. 1875). Från lågt nedhängande moln nedstrilade ett fint rägn. GHT 1896, nr 97, s. 3.
-STRYKA, -ning.
I. (mera tillf.) till 1, 2, intr.: draga l. stryka ned (till en plats). Nilsson Fauna 1: 277 (cit. fr. 1757).
II. tr.
1) till 1, 3, 5: pressa l. fösa ned (ngt) l. komma (ngt) att falla ned gm att stryka med handen l. ett redskap o. d. TornSp. 1799, Utm. s. 5. Falsvecket nedstrykes. Key Amatörbokb. 61 (1916). särsk.: kamma l. stryka ned (håret) i pannan; motsatt: stryka upp. GJEhrensvärd Dagb. 2: 18 (1780). GHT 1895, nr 214 A, s. 2.
2) (†) sjöt. till 1: hala ned (flagga, segel), stryka. Rudbeck Atl. 3: 319 (1698). VFl. 1921, s. 71 (1772).
3) (i fackspr.) till 8 b, med avs. på (tidnings)artikel o. d.: (gm strykningar) skära ned l. göra kortare. Hans artikel blev nedstruken till hälften.
4) (†) till 12, med avs. på sak l. person: vederlägga, omintetgöra; tillrättavisa; göra ned (t. ex. gm hård kritik), ”stuka”, ”tvåla till”; i sht i p. pf. Gundling var alldeles nedstruken och stod mållös. Palmblad Nov. 4: 49 (1851). Apropå kritik har Hagbergs tragedi Carl den XII:e blivit jämmerligen nedstruket av Flodman i Nya dagl. allehanda. SnoilskyVänn. 1: 35 (1865). GHT 1898, nr 245 A, s. 2. Cannelin (1921).
(1) -STRÅK. mus. vid fiolspel: stråkdrag som utföres på så sätt att stråken föres i riktning utåt o. nedåt, från froschen mot spetsen. Mecklin BegTonk. 27 (1802).
(1, 3) -STRÅLA, -ning. (i vitter stil) tränga ned i form av en stråle; tillf. äv. tr., med obj. betecknande ljus o. d.; äv. oeg. l. bildl. Himmelens bifall nedstrålar från skingrade skyar. Ödmann StrFörs. III. 1: 31 (1811). Odens öga / Nedstrålar ljus och sanning från det höga. Nicander 2: 339 (1820).
-STRÄCKA, -ning.
1) till 1, 5 a: sträcka (ngt) i riktning ned, sträcka nedåt. Nilsson Fauna II. 1: 56 (1824). Karlen nedsträcker hastigt armen. Ling Regl. 14 (1836).
2) (†) till 5 b: sträcka till marken, nedgöra. Adlerbeth HorOd. 162 (1817). Det (dvs. artilleriet) nedsträckte hela leder af fiendtliga linien. BL 1: 338 (1835). CVAStrandberg 2: 79 (c. 1860).
(1, 2) -STRÖM. ström i flod o. d. som går i flodens osv. riktning; förhållandet att det råder dylik ström; motsatt: uppström; tillf. äv. allmännare: nedåtrinnande (vätske)ström. JernkA 1906, s. 423. NDA 1914, nr 13, s. 6.
(1, 2, 3) -STRÖMMA, -strömning. komma (rinna, falla o. d.) ned i en ström l. i strömmar; ofta oeg. l. bildl. HH XVIII. 3: 45 (1730). Vattnet nedströmmade från bergen. 2SAH 7: 229 (1815). Glastaket genom hvilket det starka ljusflödet nedströmmar. Lundin NSthm 333 (1881).
(2) -STRÖMS, adv. i fråga om riktning l. befintlighet i förh. till loppet av en flod o. d.
1) i flodens osv. riktning. Tigerhielm 69 (1867). 2NF 18: 686 (1912).
2) på en plats längre ned vid floden osv.; ofta (ensamt l. i uttr. nedströms om) i prepositionell anv.: nedanför (ngt vid l. på floden osv.). Hazelius Bef. 214 (1857). Ofta nog göras dylika skibord högre vid själfva intaget och lägre nedströms. TT 1895, Byggn. s. 20. På sidorna af mjärden stå bräder nedslagna uppströms om stången; nedströms om densamma en spång för vittjningen. Arwidsson o. Ohlson 6 (1911). Den nedströms Ulandholmen belägna Alderholmen. UNT 1933, nr 86, s. 2.
Ssgr: nedströms-färd. till -ströms 1: färd i flodens riktning. Wallén Hennig GåtfLänd. 111 (1926).
-sida. till -ströms 2, om den sida av ett föremål vid l. på en flod o. d. som ligger närmast flodens osv. utlopp (nedanför den andra sidan). TT 1894, Byggn. s. 61. —
-STUKA, -ning.
1) (tillf.) till 1, 5: (stuka till o.) pressa l. draga ned (hatt). Östergren (1933).
2) till 6, 12: gm stukning pressa ned; äv.: stuka till (hatt) så att den blir lägre. Vid svetsningen, och den derpå följande hamringen, nedstukas pluggarnes utstående ändar. Almroth Karmarsch 210 (1838). Nedstukad hatt. Sundblad GBruk 153 (1881).
-STUPA, v.
I. intr. Murberg FörslSAOB (1793).
1) (numera bl. tillf.) till 1, 3, om höjd, terräng, vägg o. d.: slutta brant ned; sträcka sig i brant sluttning ned (till l. i ngt). Wallin 1Pred. 3: 89 (c. 1830). Den brant nedstupande vestra sidan (av den skandinaviska fjällkedjan). Svedelius Statsk. 1: 3 (1868). Väldiga bergmassor, hvilka nedstupa i hafvet. VLS 160 (1887). BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 24 (1897; om hornvägg i dovhjortsklöv).
2) (numera bl. tillf., i vitter stil) till 1, 3, om person l. föremål: störta ned. VDAkt. 1706, nr 114. (Floden) nedstupar i oceanen. Wallin Rel. 2: 213 (1823, 1827).
3) (†) till 5 (a): störta l. falla ned. Stora hopar af syndare .. nedstupade på sina ansigten. Agrell Maroco 2: 343 (1800, 1807). Johansson HomIl. 5: 309 (1846).
II. (†) till 1, 5, i p. pf.: nedvikt l. nedböjd. Vid stor toilett äro hattarne runda, med nedstupad skärm. SthmModeJ 1849, s. 48.
III. (†) till 1, 3, refl.: kasta sig ned. En Enka .., som Effter sin mans död .. sigh i sin faders brun nedstupat. VDAkt. 1699, nr 319.
(1, 5) -STUPA, adv. (†) i uttr. nedstupa emot ngt, liggande framstupa ned mot ngt. Celsius G1 1: 112 (1746).
(3) -STUVA, -ning. ReglArméenFl. 1788, s. 37.
-STÅ, -ende.
1) (†) till 1, 3, om person: stiga ned. Stagnelius (SVS) 1: 4 (1812).
2) till 1, betecknande att ett (långsträckt) föremål har utsträckning l. är riktat nedåt.
a) (†) i uttr. nedstå över ngt, (stå o.) sträcka sig ned över ngt. Öfver öfverläppen nedstå täta borsthår (på mustaschflädermusen). Nilsson Fauna 1: 46 (1847).
b) (numera bl. tillf.) till 1 a, d, i p. pr., i uttr. rätt (upp- och) nedstående, riktad lodrätt ned, stående i lodrät ställning. I en del .. gåsfotharfvar .. äro pinnarne af nio tums längd, rätt nedstående. LBÄ 44—50: 252 (1801). Askväggen rätt upp- och nedstående. Tamm Smid. 6 (1830).
3) (†) till 3, 14 d: stå sträckande sig ned (i ngt), stå nere (i ngt). UB 2: 115 (1873). Röret nedstod i ett skyddsrör af järn. TT 1892, s. 21. Därs. 1899, M. s. 124.
(3) -STÄDJA. (†) ställa l. placera (ngt) ned (i ngt). Westhius Posse A 4 a (1643). Dens. NPederson 41 (1645).
(1, 3) -STÄLLA. SvTyHlex. (1851). Rullen nedställes i ett kärl med utspädd svafvelsyra. NF 3: 989 (1879).
(8 a) -STÄMD, p. adj. -are (gradf. bl. mera tillf.). [jfr dan. o. nor. nedstemt; p. pf. av ned-stämma, v.1] nedslagen, förstämd, dyster (till sinnes) o. d.; äv. oeg., om tal l. skrift o. d. som vittnar om nedstämdhet hos ngn. Sjuk har jag också varit och i synnerhet nedstämd. Tegnér (WB) 9: 540 (1843). Han ser trött ut, nedstämd, olustig. Strindberg TrOtr. 2: 8 (1883, 1890). Brefven voro .. djupt nedstämda. Elkan Österl. 4 (1901). Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. nedstämd se under ned-stämma, v.1
Avledn.: nedstämdhet, r. l. f. [jfr d. nedstemthed, nor. nedstemthet] nedslagenhet, förstämning. Carlén Köpm. 2: 9 (1860). Wigert PsykSj. 2: 20 (1925).
(8 a) -STÄMMA, v.1, -stämning. [jfr dan. o. nor. nedstemme. — Jfr ned-stämd]
1) med avs. på musikinstrument o. d.: stämma lägre. Med nedstämbd Luta. SvTMusF 1930, s. 70 (1695). PoetK 1814, 1: 40. Östergren (1933).
2) med avs. på röst, ljud o. d.: göra lägre, dämpa o. d.; stundom övergående i 4. Hon .. / Talte med nedstämd röst (för att icke väcka den sovande). Franzén Skald. 1: 272 (1794, 1824). Runeberg 1: 129 (1832). särsk. bildl.
a) i uttr. nedstämma tonen l. sin ton, bli mindre (själv)säker o. påstridig l. mindre ”hög” i sitt tal, sin framställning l. sitt uppträdande, tala l. uppträda fogligare. Våra antagonister .. hafva också sedan detta häfte (av Phosphoros) utkommit, synnerligen nedstämt sin ton mot oss. Ljunggren SVH 4: 199 (i handl. fr. 1810). Emanuelsson Plut. 3: 280 (1843). jfr (tillf.): Nedstämma sitt myndiga språk. Adlerbeth Æn. 295 (1804).
b) (numera föga br.) med avs. på muntlig l. skriftlig framställning, stil o. d.: göra mindre högstämd, sänka till en lägre stilart o. d.; äv. (med avs. på beröm o. d.): göra mindre storordig, ge blygsammare proportioner, moderera, dämpa. Skrifarten (blir) efter omständigheterna .. upphöjd eller nedstämd. Moberg Gr. 75 (1815). Derför böra ock de höga loford betydligt nedstämmas, hvilka egnats Almqvist som episk skald. Lysander Almqvist 218 (1878). Nedstämd i vanlig prosaton. 2SAH 58: 26 (1882).
3) bildl., med avs. på färgton: göra mindre skarp l. gräll, dämpa, mildra; vanl. med saksubj. Rydberg DSkön. 73 (1889). Regndiset nedstämmer färgerna. Frosterus Jord. 91 (1930).
4) bildl., med avs. på person l. ngns sinne o. d.: göra förstämd l. nedslagen l. dyster o. d., slå ned; vanl. med saksubj. SC 2: 283 (1821). Bekymmersamma sjukbesök nedstämma mitt lynne. Thomander TankLöj. 55 (1826). Han var så .. munter .. att .. det nedstämde mig. Hallström Händ. 183 (1927). särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som väcker förstämning, nedslående; äv. (i sg. best.) i substantivisk anv. Det nedstämmande både i Kyrkans och Tidens anda. Wieselgren SvSkL 1: 307 (1833). Ett nedstämmande intryck. SvFlicksk. 311 (1888). Mankönet, som satt bredvid henne och föraktade henne, verkade nedstämmande. Bergman LBrenn. 114 (1928).
b) (numera knappast br.) ss. vbalsbst. nedstämning, nedstämdhet, förstämning. Weste (1807; bet. oviss). Tegnér (WB) 5: 462 (1825). Quennerstedt StrSkr. 1: 377 (1909, 1919). Auerbach (1913).
5) (numera knappast br.) bildl., allmännare: minska (ngt) med avs. på dess omfattning l. styrka l. intensitet o. d.; reducera; göra mindre stark; göra lägre, sätta ned, ”skruva ned” (sina förhoppningar o. d.); ofta med saksubj. 2SAH 5: 163 (1809). Likväl torde vi alla få nedstämma vårt hopp angående det förslag, som (osv.). MoB 7: 170 (1811). Åderlåtningar (förmådde) .. nedstämma inflammationen. TLäk. 1832, s. 9. Alla andra driffjädrar .. (än kärlek till vetenskapen) nedstämma och slutligen alldeles döda det akademiska lifvet. Agardh BlSkr. 2: 272 (c. 1840). Man iakttager en nedstämning i hårrörscirkulationen. Samtiden 1872, s. 313. Krafterna, som voro något nedstämda. ASScF 14: 127 (1885). särsk.
a) med avs. på fordringar, anspråk o. d.: minska, sätta ned, pruta på, slå av på. Denna domare (dvs. smaken), som så ofta ombytte sin lag men aldrig nedstämde sina anspråk. Geijer I. 5: 17 (1810). 2SAH 40: 451 (1865). Björkman (1889). Östergren (1933).
b) i uttr. nedstämma ngt till ngt o. d., förvandla ngt till ngt (som är sämre), sänka ngt till ngt, dämpa ned ngt till ngt. Hasselroth Campe 68 (1794). Mäktar afgrundsanden nedstämma denna eldsjäl till djuriskt lif, då har han vunnit. Rydberg 2: 310 (c. 1875).
(3) -STÄMMA, v.2, -stämning. [jfr d. nedstæmme] (i fackspr.) göra en uthuggning (i ngt) med stämjärn; ss. vbalsbst. nedstämning äv. konkretare, om uthuggningen. AHB 116: 26 (1883). HantvB I. 2: 210 (1934).
(12, 13) -STÄNKA, -ning. väta l. söla ned (ngn l. ngt) gm att stänka ngt (vätska, sörja o. d.) på honom resp. det; i sht i p. pf. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Lagerlöf Körk. 26 (1912).
-STÖRA. (†)
1) till 1, 5 b: slå ned l. riva omkull (ngt) med stör, spett o. d. Prytz OS G 2 b (1620). (Ugns-)godset nedstöras ifrån väggarne. Rinman 2: 621 (1789).
2) till 3: sätta l. slå ned (stör o. d. i marken). VetAH 1754, s. 34.
-STÖRTA, v., -else (†, Lind 1: 79 (1749)), -ning; förr äv. -STÖRTAS, v. dep. [fsv. nidherstyrta, nidherstyrtilse]
I. intr.
1) till 1, 3.
a) om person l. föremål: falla ned (i ett häftigt, våldsamt, handlöst fall). RelCur. 163 (1682). Sedan han .. sett sin bäste vän nedstörta utför en omätlig afgrund. Oscar II 3: 253 (1864, 1889).
b) om nederbörd: falla häftigt. SP 1809, nr 26, s. 2. Rydberg Sägn. 64 (1874). OoB 1912, s. 308.
c) om flod, vattenfall o. d.: rinna ned (från en höjd o. d.) i ett våldsamt lopp. Palmblad LbGeogr. 121 (1835).
d) om levande varelse: förflytta sig ned med stor fart (o. våldsamhet); särsk. i fråga om en fågels hastiga neddykning från sin flykt uppe i luften mot ngt föremål l. djur (särsk. rov) längre ned (t. ex. på marken). JGOxenstierna 1: 23 (1772, 1805). Roffoglarne sväfvade omkring röken och nedstörtade på ormar, ödlor, med flera krypande djur. Ödmann MPark 264 (1800). Nilsson Fauna II. 1: 30 (1824).
e) (†) bildl. 2SAH 4: 4 (1804). Carthagerna .. hade .. nedstörtat i en svår belägenhet. Emanuelsson Polyb. 1: 60 (1833).
2) (numera föga br.) till 5.
a) till 5 a, b, om levande varelse: kasta sig till marken; störta omkull l. stupa o. d. Spegel GW 49 (1685). Den 10 Maji nedstörte en nyss kiöpt Courirhäst. HC12H 1: 120 (c. 1734). Palmblad Nov. 2: 73 (1819, 1841).
b) till 5 b, om byggnadsvärk o. d.: störta in, störta samman. Stagnelius (SVS) 2: 400 (1821). Ramsay VägvFinl. 266 (1895).
II. (†) dep.
1) till 1, 3.
a) = -störta I 1 a. Bergman Jordkl. 323 (1766).
b) = -störta I 1 c. Lenngren (SVS) 1: 288 (1779).
2) till 5 a, b: kasta l. lägga sig l. ligga framstupa på marken; jfr -störta I 2 a. Schroderus Os. 2: 379 (1635).
III. (numera knappast br.) refl.
1) till 1, 3.
a) kasta sig ned. Så snart iag hinner opp, will iag nedhstörta mig uthför bärget. Landsm. XI. 1: 110 (1701).
b) = -störta I 1 c. Ehrenadler Tel. 9 (1723). Nilsson Dagb. 33 (1816, 1879).
c) = -störta I 1 d. Franzén Skald. 7: 290 (1834). Nilsson Fauna II. 2. 2: 184 (1834). särsk. (†) oeg., om person, i uttr. nedstörta sig uppå ngn l. ngt, kasta sig över ngn l. ngt. Hagberg Shaksp. 4: 58 (1848).
d) (†) bildl., om person, i uttr. nedstörta sig (ut)i ngt, störta l. kasta l. ge sig i ngt (fördärvligt). Palmchron SundhSp. 405 (1642). Spegel TPar. 89 (1705).
2) till 5 a: kasta sig ned (på knä, till marken). SPF 1823, s. 291.
IV. tr.
1) till 1, 3.
a) med avs. på person: stöta till l. slå omkull (ngn) så att han förlorar fästet o. faller ned (från en höjd o. d.). Hes. 31: 16 (Bib. 1541). Jacobus .. wardt aff the höghe Tinnor, hwilke wore på yterste Templens Mwr, .. in vthi thenne diwpe Daalen nedherstört. Lælius Bünting Res. 1: 43 (1588). NF 2: 1584 (1878). särsk. (numera bl. mera tillf.) i mer l. mindre tydligt utförd bild, övergående i bet. 4. OPetri MenFall O 2 a (1526). (Kristus) skal nidherstörte alle sine och mine fiender j then ewighe fördömelsen. Carl IX Cat. M 2 a (1604). 2SAH 51: 85 (1875). särsk. i uttr. nedstörta ngn från tronen o. d., störta ngn från tronen. Bælter JesuH 1: 83 (1755). Strinnholm Vas. 3: 236 (1823).
b) (numera bl. tillf.) med avs. på sak: slå l. välta omkull l. stöta till (ngt) så att det (förlorar fästet l. balansen, kommer utanför sitt underlag o.) faller ned; äv.: vräka ned (ngt massvis). Brask Pufendorf Hist. 49 (1680). Knappt var en tunna inslagen och undanröjd, innan en annan, nedstörtad uppifrån, intog dess plats. Topelius Fält. 2: 56 (1856). Brunnar smittrenas genom nedstörtande av stora mängder kalkmjölk eller klorkalkmjölk. SFS 1920, s. 584. särsk. (†) i mer l. mindre tydligt utförd bild; delvis övergående i bet. 4. Han vppenbarade och til affgrunden nederstörte then Babyloniska Skökians .. affgudherij. L. Paulinus Gothus ThesCat. Dedic. A 3 b (1631). Nyblæus Forskn. 2: 526 (1881).
c) (†) kem. komma (ngt) att sjunka till botten; utfälla. VetAH 1767, s. 78. Därs. 1777, s. 320.
2) (†) till 3 a: häftigt hälla l. kasta (dryck) i sig. PoetK 1813, Suppl. s. 258. Rydberg Frib. 331 (1857).
3) (numera bl. tillf.) till 5 b: störta l. vräka omkull (ngn l. ngt), våldsamt fälla (ngn) till marken; riva ned l. rasera (byggnadsvärk o. d.); äv. med saksubj. En förskräckelig Jordbäffning .., genom hwilken månge .. Kyrckior, Torn och andra Hws nedhstörtes. L. Paulinus Gothus Com. 84 (1613). För at nedstörta murarne upfanns den bekanta murbräckan. KrigsmSH 1799, s. 43. Crusenstolpe CJ III. 1: 122 (1846).
4) (numera föga br.) i bildl. anv. av 1 o. 3: störta (ngn), bringa (ngn) på fall; slå ned l. tillintetgöra l. fördärva (ngn l. ngt); äv. med saksubj. Psalt. 20: 9 (Bib. 1541). Gud Alzmechtigh nederstörtthe och till inthz göre alle onde opsått. UrkFinlÖ I. 2: 65 (1597). Så, Herrens fiender! I skolen / Nedstörtas alle af hans magt. Stagnelius (SVS) 2: 127 (c. 1820). Johan kände sig .. i nivå med den nerstörtade guden (dvs. Björnson). Strindberg TjqvS 5: 66 (1886, 1909).
-STÖTA, -else (†, Lind 1: 77 (1749)), -ning. [fsv. nidher stöta]
I. tr.
1) (numera bl. tillf.) till 1: sätta ned (ngt) med en stöt; föra (stötredskap) i riktning ned. KrigVAH 1817, s. 59. Hårdt nedstötte den ädle Majoren / Glaset. Runeberg 1: 326 (1841). Nyblæus Pharm. 43 (1846).
2) till 1, 3: gm stöt(ar) pressa l. driva ned (ngt).
a) i fråga om nedpressandet av en laddning o. d. Svederus Jagt 52 (1831). Alm Eldhandv. 1: 243 (1933).
b) till 3, i fråga om neddrivandet av en påle o. d. i marken. Han skaffar Kranen fram, och Pålar nederstötas. Spegel GW 29 (1685). LD 1910, nr 216, s. 2.
3) (numera bl. mera tillf.) till 1, 3: stöta till (ngn l. ngt) så att han resp. det faller ned, välta ned; störta (ned); äv. med saksubj.; äv. mer l. mindre bildl. Tw Capernaum som est vphögdh till himmelen, tw skal bliffua nedherstött till heluite. Mat. 11: 23 (NT 1526). Efter thet blodiga Tyranni .. wardt Konungen (dvs. Kristiern II) af Sweriges Thron nedstött. Spegel Kyrkioh. 2: 120 (1707). Grafström Kond. 118 (1892). särsk.
a) (i folkl. spr. i vissa trakter) i pregnant anv., för att beteckna vissa onda änglars o. d. fördrivande från himmeln; ss. p. pf. i pl. best. äv. i substantivisk anv., ss. beteckning för de övernaturliga väsen som en gång utstötts o. fördrivits från himmeln. Wigström Folkd. 1: 135 (1880). Han svarade, att han ej ville ha något att skaffa med de nedstötte. Därs. 2: 182 (1881).
b) i biljardspel: med en stöt driva (biljardboll) ned (i ett hål). HbiblSällsk. 2: 96 (1839).
4) (i sht i vitter stil) till 5 b: sticka ned (ngn), döda (ngn) med stick- l. stötvapen. Schmedeman Just. 928 (1685). (De) drogo sina dolkar, och nedstötte dem på stället. Carlstedt Her. 1: 444 (1832). Mortensen Aftonbl. 198 (1905).
5) (numera bl. tillf.) till 12: krossa (ngt) gm bearbetning med stötredskap o. d. Warg 438 (1755). Sandström NatArb. 1: 127 (1908).
II. (tillf.) intr., till 1, i uttr. nedstöta i ngt, vid fall ned stöta mot ngt. Blanche FlStadsg. 160 (1847).
(13) -SUDDA, -ning. smutsa l. solka l. söla l. ”kludda” ned; särsk. med avs. på skrivsida l. teckning o. d.; i sht i p. pf. PH 6: 3867 (1755). Blanche Bild. 3: 219 (1864). Östergren (1933).
(13) -SUDLA, äv. -SUDDLA, -ing. (numera bl. i vitter stil) smutsa l. söla l. solka l. fläcka ned; i sht i p. pf. Humbla Landcr. 267 (1740). Nu sågo alla de närvarande, huru djäfvulen nedsudlat hans stöfvel. 3SAH 27: 133 (1915). särsk. bildl.: besudla, befläcka, nedsvärta. SNilsson (1840) hos Berzelius Brev 14: 168. Det finnes bedrifter, så svarta, att de nedsudla sjelfva orden, som nämna dem vid namn. Jolin Barnhusb. 134 (1849). Lagerlöf Berl. 1: 18 (1891).
(1, 3) -SUGA, -ning. draga l. pressa ned (ngt) gm sugning; vanl. med saksubj. Luftdraget nedsuger röken. Leufvenmark Vin. 1: 261 (1869).
(1 c) -SUMMERA, -ing. hopsummera (siffrorna i en kolumn o. d.), särsk. med tanke på att summan utföres under kolumnen osv. SFS 1870, nr 8, s. 5. Döss o. Lannge 22 (1908).
-SUTTEN, se ned-sitta.
-SVALLA, -ning.
1) (i vitter stil) till 1, 2, 3, intr.: svallande rinna l. flyta ned; äv. oeg., om hår o. d. Spegel GW 100 (1685). (Athena) lät ifrån hjässan hans (dvs. Odyssevs') hår i de skönaste lockar / nedersvalla. Lagerlöf HomOd. 72 (1908).
2) skogsv. till 13, i pass. (i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning), om timmerstock o. d.: bli nedisad därigm att översilande vatten fryser l. att snösörja (stöp) fryser fast. SkogsvT 1907, s. 388.
Spoiler title