SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NICKEL nik4el, ngn gg 32 (ni´ckel Weste; ni´ck'l Dalin), r. l. m. (Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 124 (1768) osv.), äv. (i sht i bet. 2 i koll. anv.) n. (Taube Inte 55 (1918; i bet. 2 a), Bolin o. Gustaver KemGymn. 267 (1932; i bet. 1) osv.); best. nickeln (Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 126 (1768) osv.) ((†) nickelen Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 124 (1768), Murberg FörslSAOB (1793)), ss. n. nicklet.
Ordformer
(i ssgr nick- 1785 (: Nick-blomma eller-Ochra))
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. nickel; ordet bildat av den sv. metallurgen A. F. Cronstedt, som 1751 upptäckte metallen o. bildade namnet efter t. kupfernickel (jfr KOPPAR-NICKEL 1), av kupfer, koppar, o. nickel, ett namn på gruvtomten, som troddes bortröva ädlare metaller, av mansnamnet NIKOLAUS (jfr NISSE); man fann att koppar icke kunde framställas ur kopparnickeln o. antog därför att den var förtrollad koppar. Jfr äv. KOBOLT, sbst.2]
1) silvervit, ngt gulaktig, glänsande, svagt magnetisk metall besläktad med järn. AFCronstedt i VetAH 1754, s. 39. Ren nickel användes som elektrolytiskt överdrag på koppar och mässing; eljest mest i legeringar. Starck Kemi 221 (1931). — jfr ARSENIK-, ELEKTROLYT-, KOPPAR-, PULVER-, RÅ-, SVAVEL-NICKEL m. fl. — särsk. (†) i uttr. mineraliserad nickel, om nickelmalm. Rinman 2: 200 (1789). Anm. Ordet kunde i ä. tid äv. användas om arsenikkis, kopparnickel (se KOPPAR-NICKEL 1). Brander NatH 143 (1785). Retzius Min. 356 (1795).
2) om föremål av nickel; utom i a, b bl. koll. Siwertz Varuh. 53 (1926; om klockor av nickel). — särsk.
a) (i sht ngt vard.) om mynt av nickel; företrädesvis koll. (Slovakgossarna) svärma omkring restauranterna ute i det fria, där de uppfånga en eller annan nickel. Henriksson Tyskl. 269 (1901). (Du får) sträcka upp händerna så att jag kan plocka nicklet ur dina fickor. Taube Inte 55 (1918). Ekelund Haanpää Hemf. 106 (1927).
b) (starkt vard.) bildl., i uttr. inte en l. ett nickel, inte ett kopparöre, inte ett dugg, inte ett kofen, ingenting alls. Barthel Sill 25 (1929).
Ssgr (till 1; i sht i fackspr.): A (†): NICK-BLOMMA, -OCKRA, se B.
B: NICKEL-ALUMINIUM. (knappast br.) legering av nickel o. aluminium. 2UB 5: 484 (1902). —
-ARSENIKGLANS~1002. (numera knappast br.) miner. arseniknickelglans, gersdorffit. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 186. SvUppslB (1934). —
-ARSENIKKIS~1002. (numera knappast br.) miner. arseniknickelglans. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 187. 2NF (1913). —
-BESLAG. jfr beslag I 1 b α. Lundell (1893). —
-BESLAGEN, p. adj. jfr beslå I 1 a. Östergren (1933). —
-BLOMMA, r. l. f. (nick- 1785. nickel- 1790 osv.) miner. vattenhaltig förening av nickel o. arsenik som uppkommit gm förvittring av andra nickelmineral o. bildar överdrag på dessa; jfr blomma, sbst. 5 h. Brander NatH 143 (1785). —
-BOETT. urboett av nickel. GHT 1895, nr 289 A, s. 1. —
-BRICKA. BoupptVäxjö 1914. —
-BRONS. (föga br.) legering innehållande koppar, nickel, tenn o. zink. Ekbohrn (1904). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 156. —
-FILSPÅN~02 l. ~20. Berzelius Kemi 2: 310 (1812). —
-FRI. som icke innehåller nickel. Fullkomligt nickelfri koboltoxidul. AHB 122: 63 (1885). —
-FÄLLNING. särsk. konkret: på galvanisk väg åstadkommen utfällning av nickel; särsk. boktr. om kopparfällning som förnicklats för ökning av livslängden. NordBoktrK 1910, s. 383. HantvB I. 7: 142 (1939). —
-FÄRG. färg (se färg, sbst.1 1) utmärkande för nickel. Berzelius Blåsr. 148 (1820). —
-FÄRGAD, p. adj. som har samma färg som nickel. Ett nickelfärgadt glas. Berzelius Blåsr. 167 (1820). —
-FÖRENING. kem. konkret: förening av nickel o. annat ämne. SFS 1917, s. 2323. —
-GLANS. (numera knappast br.) miner.
1) arseniknickelglans, gersdorffit. Berzelius Brev 8: 70 (1820). Gertz o. Grönwall Min. 52 (1923).
2) antimonnickelglans, ullmannit. 2NF (1913). SvUppslB (1934). —
-GRUVA, r. l. f. Palmblad LbGeogr. 84 (1851). —
-HALT, r. jfr halt, sbst.1 1. Rinman 1: 759 (1788). —
-HALTIG. Rinman JärnH 591 (1782). —
-JÄRN. (numera mindre br.) legering av järn o. nickel. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 186. SFS 1916, s. 1145. —
-KALK. (†) kem. nickeloxid; jfr kalk, sbst.2 4. Rinman 2: 200 (1789). ConvLex. 3: 55 (1824). —
-KANNA. kaffe- l. tekanna av nickel. —
-KIS. (föga br.) miner. jfr järn-, kobolt-nickelkis.
1) mineral innehållande en förening av nickel o. svavel, hårkis, millerit. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 208. SvUppslB (1934).
2) om förening av nickel o. arsenik; i uttr. röd, vit nickelkis. 2NF 19: 933 (1913). SvUppslB (1934). —
-KLOCKA. jfr klocka, sbst. 3. Koch Arb. 217 (1912). —
-KOPPAR. (numera knappast br.) legering bestående (huvudsakligen) av nickel o. koppar. JernkA 1859, s. 354. 2UB 5: 469 (1902).
Ssg (metall.): nickelkoppar-zink. (knappast br.) legering av nickel, koppar o. zink, nysilver. 2UB 5: 469 (1902). —
-KROMSTÅL~02. metall. kromnickelstål. 2NF 19: 937 (1913). —
-KUNG. (†) metall. = -regulus; jfr konung, sbst.1 6 a. Bergman Jordkl. 2: 323 (1774). VetAH 1790, s. 88. —
-LEGERING. metall. konkret: legering bestående av nickel o. ngn annan metall. JernkA 1821, s. 136. —
-LÖSNING. kem. konkret; jfr lösning, sbst.2 4. Nickelns utfällande ur nickellösningar. Keyser Kemien 2: 575 (1874). —
-MALM. jfr malm II 1. Rinman JärnH 594 (1782).
Ssgr: nickelmalm(s)-fält. (-malm-) JernkA 1898, s. 319.
-mineral. (-malms-) 3NF 14: 969 (1931).
-tillgång. (-malms-) Världens nickelmalmstillgångar. JernkA 1929, 1: 493. —
-MANTLAD, p. adj. om projektil för gevär o. d.: försedd med mantel (se d. o. 2 g) av nickel. SD(L) 1896, nr 139, s. 1. —
-METALL. (†) nickel. Rinman 2: 201 (1789). Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 147. —
-MYNT, n. mynt av nickel l. ngn nickellegering. Liedbeck KemTekn. 988 (1868). NoK 76: 69 (1927). —
-OCKRA. (nick- 1785. nickel- 1789—1934) kem. = -blomma. Brander NatH 143 (1785). SvUppslB (1934). —
-OXID. kem. kemisk förening av nickel o. syre; numera huvudsakligen om dylik förening med trevärd nickel; jfr -oxidul. FKM 3: 159 (1810). Starck Kemi 221 (1931). —
-OXIDUL. kem. kemisk förening sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. Keyser Kemien 2: 577 (1871). Nickelpläteradt järn. JernkA 1894, s. 71. —
-PULVER. VetAH 1775, s. 293. —
-REGULUS. (†) kem. utreducerad metallisk nickel; jfr -kung. VetAH 1754, s. 39. Heinrich (1828). —
-RIK. starkt nickelhaltig. JernkA 1889, s. 186. —
-ROVA. (starkt vard.) = -klocka. Heidenstam End. 88 (1889). —
-RÅSTEN. (†) metall. = -skärsten. VetAH 1754, s. 40. 2UB 5: 468 (1902). —
-SALT, n. kem. salt vari nickel ingår som beståndsdel. Gadolin InlChem. 100 (1798). —
-SERVIS. om kaffeservis l. dyl. av nickel. BoupptVäxjö 1914. —
-SKÅL. skål av nickel. Ahlberg FarmT 49 (1899). —
-SKÄRSTEN~02 l. ~20. metall. om (den huvudsakligen av svavelnickel bestående) produkten av skärstenssmältning av nickelmalm; jfr -sten. VetAH 1754, s. 44. Keyser Kemien 2: 575 (1871). —
(jfr 2 a) -SLANT. —
-SMÄLTVÄRK~02 l. ~20. smältvärk för framställning av nickel. NoK 76: 62 (1927). —
-SPEJS. (†) metall. rånickel. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 77. SvT 1852, nr 185, s. 3. —
-STAKE. ljusstake av nickel. BoupptVäxjö 1886. —
-STEN. (†) metall. = -skärsten. SFS 1869, nr 3, s. 27. Lundell (1893). —
-STÅL. metall. stål med nickel som (viktigaste) legeringsämne. Eneberg Karmarsch 2: 44 (1859). jfr krom-nickelstål.
Ssgr: nickelstål(s)-block. (-stål- 1895. -ståls- 1915) JernkA 1895, s. 233.
-pansar. (-stål-) pansarplåt av nickelstål. JernkA 1894, s. 85.
-plåt. (-stål-) JernkA 1895, s. 50.
-rör. (-stål-) till kanon. TT 1897, Allm. s. 314. —
-SULFAT. kem. svavelsyrad nickeloxidul. Hygiea 1854, s. 620. —
-TILLVÄRKNING~020. framställning av metallisk nickel. Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 147. —
-TRÅD. Berzelius Kemi 2: 309 (1812). —
-UPPLÖSNING. (†) kem. = -lösning. VetAH 1775, s. 293. Berzelius Kemi 2: 571 (1822). —
-UTVINNING~020. utvinning av nickel ur malm. NoK 76: 68 (1927). —
-VARA, r. l. f. handelsvara av nickel; äv.: förnicklad metallvara; i sht i pl. —
-VITRIOL. kem. = -sulfat. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 125 (1768). —
-VÄRK, n. industriell anläggning för (brytning av nickelmalm o.) framställning av nickel ur malm. JernkA 1876, s. 99. Kleva nickelverk. Göth Bergsråd. 27 (1925).
Avledn.: NICKELIN104, n. [jfr t. nickelin]
1) miner. mineral innehållande en förening av arsenik o. nickel, kopparnickel; jfr nickel-kis 2. HSjögren Min. 79 (1880).
2) (numera knappast br.) metall. legering av koppar, nickel o. zink, nysilver. TT 1901, M. s. 39. HantvB I. 8. 2: 237 (1940).
Ssgr (till nickelin 2): nickelin-band. plåtremsa av ”nickelin”. TT 1898, M. s. 73.
-tråd. TT 1900, M. s. 58.
Spoiler title
Spoiler content