(oblig 1814. oblik 1801 osv. obliq 1693—1752. oblique (-qve) 1691—1865)
Etymologi
[jfr eng. o. fr. oblique; av lat. obliquus, av ob, (fram)för (se OBJEKT), o. ett ord bildat till roten leiqṷ-, böja]
1) (i fackspr., numera knappast br.) sned, skev, lutande; riktad i spetsig l. trubbig vinkel mot ngt; äv. om vinkel: icke rät. König Mec. 11(1752). Vid undersökningen, fant jag Fostret vara uti en oblique ställning. Schützercrantz 1Förlossn. 141(1785). Oblik vinkel. Dalin(1853). särsk. mil. Rålamb 8: 151(1691). Attack i oblik ordning .. anses med skäl för krigskonstens mästerstycke. Lefrén Förel. 1: 55(1818). Man (talar) om linie eller kolonn med oblikt svängda sqvadroner eller troppar samt om oblik uppmarsch från en kolonn. NF(1888).
2) (†) förställd, förtäckt, listig, svekfull o. d. ConsAcAboP 7: 375(1693). Bättre är att han (dvs. Fredrik av Hessen) bär kronan, sade oftanämde Gr(eve) Chronhjelm, än att han gömmer sina obliqua råd under Drottningens mantel. HSH 7: 283(c. 1800).
3) språkv.
a) [jfr lat. casus obliquus; nominativen föreställdes ss. ett i marken lodrätt stående stift gm vars nedböjande övriga kasus bildades] om kasus l. form: som icke är l. representerar nominativ (l. vokativ); äv. om ett ords användning i en sats: som icke är den som är utmärkande för nominativen. Oblik kasus. Rydqvist SSL 2: 520(1860). En blick i någon bibelkonkordans visar bäst, att ordet (dvs. ”nästa”) mycket allmännare förekommer i oblik ställning än som subjekt. 3SAH 6: 251(1891). SoS 1917, s. 133.
b) [jfr lat. oratio obliqua] (knappast br.) i uttr. oblik anföring, oblikt tal, indirekt anföring. NF(1888).
Avledn. (till 1): OBLIKVITET, r. l. f. (förr äv. -qui-) [jfr eng. obliquity, fr. obliquité; efter lat. obliquitas] astr. om vinkeln mellan ekliptikans o. ekvatorns plan: (ekliptikans) lutning. Eclipticans största obliquitet. Rålamb 4: 34(1690). Timberg Meteor. 8(1908).
