SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OBORG l. OBORK l. OBÖRK, äv. OBORKOT, adj.
Ordformer
(oborg (-bå-) 17161722. obork (-ck) 16401652. oborkot 1712. obörck 16281631)
Etymologi
[sv. dial. oborg, som ingenting förmår, svår, förarglig, ryslig, östsv. dial. obörk, åbäklig; av O- 1 o. 3 o. sv. dial. borg, börg, stark, duglig (se BORG, adj.). Formerna bork o. börk torde ha uppkommit ur n. (med g framför t uttalat ss. k); formen oborkot (jfr sv. dial. obörklig, stor, ofantlig, ovig, östsv. dial. obörkog, obörkot, åbäklig) är en utvidgning av obork. — Jfr OBORT]
(†)
1) (oborg (-årg)) om väg, is- (täcke) o. d.: som befinner sig i dåligt skick, som icke l. blott med svårighet kan befaras, ofarbar. Wägarne Obårge; Nog Sniö i skogen. Broman Glys. 1: 364 (1716). Isarne aldeles obårge. Därs. 385 (1722).
2) (obörck) grov, oberedd, rå. Naturen förskaffer allenest bara Tyghet och obörcka ämpnen til allehanda Handtwärck. L. Paulinus Gothus MonPac. 764 (1628). Dens. ThesCat. 169 (1631).
3) (obork, oborkot) mycket stor, ofantlig. Linc. (1640). Spegel 26 (1712).
Spoiler title