OBTURERA ob1tɯre4ra l. op1-, l. -tur-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade.
Etymologi
[ytterst av lat. obturare, täppa till, av ob (se OBDUCERA) o. ett turare, svälla, möjl. besläktat med TUMME]
med. åstadkomma en förträngning i l. täppa till (en gång l. kanal o. d. i kroppen). En obturerande blodpropp i benet. Siwertz Eld. 338 (1916). LbKir. 2: 328 (1922).
