publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OFIXERAD, p. adj.1
1) (†) om mänsklig värksamhet o. d.: som saknar stadga o. målmedvetenhet; jfr fixera, v.1 1 c, 2. (”Skizzisterna”) hafva en ofantelig productivitet, men ofixerad och utan sinne för arbete. Hammarsköld KonstH 14 (1817).
OFIXERAD, p. adj.2 (†) icke ansatt l. oroad, lämnad i fred; jfr fixera, v.2 1. Hertigen och hans vndersåter skole wara glade at the .. ofixerade blifwa, på en tidh. Gustaf II Adolf 513 (1625). —
OFJUNAD, p. adj. (tillf.) icke försedd med fjun; som saknar fjun. Möller (1790). Adlerbeth OvMet. 71 (1818). —
OFJÄDRAD, p. adj. [fsv. ofidhradher, ofiädhradher (CodUps. C 20 1: 429)]
I. i sht zool. motsv. fjädra I, om (kroppsdel hos) fågel: som icke är försedd med l. icke har fjädrar; icke fjäderbeklädd; särsk. om fågelunge: som ännu icke fått ngn (utvecklad) fjäderdräkt; äv.: som ännu är dununge; jfr fjädrad I 4 a (α). Linc. (1640). Näbben, som (hos dagrovfåglarna) äfven vid basen är ofjädrad. NF 3: 749 (1879). De ofjädrade ungarna (ha) omkommit på grund av regnig väderlek. Rosenius SvFågl. 2: 82 (1921). särsk. (numera bl. skämts., föga br.) bildl., om person: ung o. oerfaren, omogen; numera nästan bl.: icke durkdriven o. d. (jfr full-fjädrad 2); förr äv. dels: oförberedd, dels: icke insatt (i ngt), okunnig. Hall KultInt. 4 (i handl. fr. 1629). (Gm att deltaga i rådets sammanträden) kommer (den omyndiga drottningen) vidh sitt ahnträdande till regementet icke ofiädrat därtill. RP 10: 127 (1643). Huru ofiäradt een och är i (den nyare filosofin). Annerstedt UUH Bih. 2: 280 (i handl. fr. 1687). Brunn-Medici, som ofiädrade til Mineral-Watnets Cur sig in ställa och trängia. Hiärne Underr. 39 (1702). Hon var för ofjädrad än (för en ordentlig balkonversation). Kuylenstierna-Wenster Ber. 77 (1898).
II. motsv. fjädra II, om mekanisk anordning, särsk. vagn o. d.: som är utan fjädrar; som saknar fjädring. Murberg FörslSAOB (1791). En ofjädrad bondkärra. Engelke Småstad 163 (1906). Claesson MakedonFl. 133 (1935). —
OFJÄLLAD, p. adj. [fsv. ofiälladher (SmåstFornsv. 2: 269)]
1) om fisk: som (ännu) icke fjällats; som har fjällen kvar. Juslenius 357 (1745). En ofjällad gädda skäres uti stycken. Sjöberg Singstock 177 (1832). Östergren (1933). särsk. (numera mindre br.) bildl.: helskinnad, oskadd; som ”klarat” sig; äv. för att beteckna att ngn icke bestulits; särsk. i sådana uttr. som slippa l. gå ofjällad (ur resp. från ngt); jfr oflådd b. Murberg FörslSAOB (1791). Säkert är att vi (dvs. ett tjuvband) ej böra låta pilten gå ofjällad. Ridderstad Samv. 1: 221 (1851). (Han) gick ofjällad ut ur varje prövning. Segerstedt Händ. 313 (1921, 1926).
2) (†) om (kroppsdel hos) djur: icke försedd med fjäll. (Man bör under pesttid akta sig) för Ofiälladhe .. Fiskar, Såsom: Åål. L. Paulinus Gothus Pest. 79 a (1623). Boheman ÅrsbVetA 1845—46, s. 175. —
OFJÄSAD, p. adj. [till fjäs, sbst.1, resp. fjäsa] (enst., †) som icke är lagd för fjäsk o. d. Twart emot min egen böjelse och .. okonstlade ofiäsade .. väsende. VDAkt. 1792, nr 475. —
OFJÄTTRAD, p. adj. icke slagen i bojor l. fastbunden o. d.; numera i sht, mera tillf. i vitter stil, oeg. l. bildl., om (person med tanke på hans) andliga förmögenheter o. dyl. l. om utslag l. former av mänsklig (själs)värksamhet o. d.: ohämmad, obunden, fri (jfr fjättra, v. 2 b). Möller (1790). Eurén Kotzebue Orth. 2: 141 (1794; om själ). Steffen Krig 4: 46 (1917; om despotism). (Att) få skapa sig en ställning .. ofjättrad av en gammal gård. Larsson i By StugFolk 26 (1930). —
OFLAX, r. (starkt vard.) (stor) otur; jfr flax, sbst.3 Jag har oflax (i kortspel). Janson Ön 34 (1908). Det var allt oflax att (osv.). Strömberg Tjuvp. 47 (1916). —
OFLICKAD, p. adj. (†) om klädespersedel l. sko o. d.: olagad, olappad. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (enst.) bildl.: som icke fått ngn minnesbeta, helskinnad; jfr ofjällad 1 slutet, lappa 3. Ryssarna hafva ej heller sluppit oflickade; hela deras avantgarde skall blifvit slaget. Ekman Dagb. 126 (1789). —
OFLIKAD, p. adj. i sht bot. o. zool. utan flikar, icke flikig; jfr flik, sbst.1 2, flika, v.1 2. Nilsson Fauna 1: 107 (1820; om björntänder). Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 185 (om märken hos blommor). Krok o. Almquist Fl. 1: 85 (1935; om bräm hos blomma). —
OFLIT.
1) (†) oaktsamhet, slarv, vårdslöshet; försumlighet, pliktförgätenhet. G1R 26: 649 (1556). Hans försumelsse och oflijtt, i thet han vthan all skiäll .. gaff sigh (från slottet). HH XIII. 1: 156 (1564). Ähr thet .. så att någon eldh kommer löös .. aff oflijt och oachtsamheet, tå (osv.). Lagförsl. 484 (c. 1606). Halländska Allmogens oflit vid jordbruket. Barchæus LandthHall. 61 (1773; möjl. till 2). särsk. om församlings (l. studenters o. d.) försumlighet med avs. på att besöka gudstjänster (resp. föreläsningar o. d.); jfr 2. SynodA 1: 58 (1641). Öffwer åhörarenars oflijtt beswärade .. pastor loci sigh .., att han .. mästadelz predikar för toma wäggiarna. Lundström LPGothus 3: Bil. 24 (1641). (Vissa studenters) oflit att frequentera exercitia. Annerstedt UUH II. 2: 186 (cit. fr. 1673).
2) (numera knappast br.) bristande flit l. energi (i arbete o. d.), lättja. (Prästerna kunna bruka) någon wiss postilla, doch så, att the icke ther aff tagha sigh tilfelle till oflijt och lättia. KOF 1: 368 (c. 1618). Godagz karar, som haa slagit sigh på lätia (oflijt). Schroderus Comenius 887 (1639). Lagus Pojk. 162 (1904). —
OFLITELIGEN, äv. OFLITELIGA l. OFLITELIGET, adv. (-liga 1639—c. 1755. -ligen 1566—1764. -liget c. 1550) [jfr fliteligen o. oflitig] (†) slarvigt, försumligt, pliktförgätet; ouppmärksamt; lättjefullt. GlTer. 7 (c. 1550). Effter thett att .. (han) sigh vdi sijtt ämbethe otilbörligenn och oflijteligenn förholledt hadhe, .. dherföre (osv.). HH XIII. 1: 245 (1566). Hwadh tu wilt fatta i minnet, öfwerläs thet offta: Icke .. oflijteligen och fåfängelighen, vthan achtsam på sielwe saken. Schroderus Comenius 733 (1639). Ekblad 185 (1764). —
OFLITIG. (†)
1) motsv. oflit 1: vårdslös, oaktsam, slarvig; försumlig, pliktförgäten. Peder Nielssonn .. som så vflitig vdi sin befalning ware skall. G1R 18: 860 (1547; möjl. till 2). HH XIII. 1: 103 (1563). Til äfwentyrs kan thetta (dvs. att dekretet motsäger sig självt) wara förseedt aff en oflitigh Copijst. Schroderus Os. 2: 391 (1635). Han war oflitig i sitt Scholæ embete, och bortreeste när han wille. HärnösDP 1663, s. 78. Schultze Ordb. 1178 (c. 1755). särsk. motsv. oflit 1 slutet; jfr 2. BtÅboH I. 13: 103 (1638). Där någon oflitig var i gudstjensten, förebrådde de andra honom. Dybeck Runa 1847, s. 8 (1683).
2) motsv. oflit 2: lättjefull, lat. The smälthere, som oflitige äre. G1R 23: 93 (1552; möjl. till 1). Thet skulle ångra migh .. j framtijdhen, thet iagh vthi min vngdoms tijdh hafwer warit så oflijtigh. Schroderus Dress. 208 (1610). Oflitige .. elever. KrigVAH 1843, s. 264.
3) ss. adv. närmande sig bet.: sällan. För thet Gudz ord litet och oflitigt warder läsit. Baazius Upp. 89 b (1629). —
OFLITIGHET, r. l. f. [delvis avledn. av oflitig] (†) slarv, försumlighet; lättja. Schroderus Os. 2: 304 (1635). (Mången blir gäldenär gm) egit förwållande, .. oordenteligit lefwerne .. och oflijtighet. RARP 4: 632 (1651). Berättar han hennes oflitigheet sedhan dhe ihoopa komme. VDAkt. 1669, nr 175. Norrl. 8: 38 (1696). —
OFLOGFÖR. (†) om fågel(unge): icke flygfärdig; som icke kan flyga. Linc. (1640; under involucris). —
OFLOTTAD, p. adj. (i fackspr.) om virke, timmer o. d.: som icke flottats; jfr flotta, v.2 1. Murberg FörslSAOB (1791). HbSkogstekn. 71 (1922). —
OFLYGG. (i sht med prägel av fackspr.) om fågelunge: icke flygfärdig. (Sundevall o.) Kinberg 1344 (1886). —
OFLYTLIG, adj. [jfr flyta, v.1 II 9, o. flytig, adj.2] (†) om metall(stycke): svår att forma l. tänja ut o. d., hård. Någre Tenn-sorter äro så .. oflytelige, at de ej låta förarbeta sig utan viss tilsats. Kiellberg KonstnHandtv. Tenn. 2 (1753). —
OFLYTT, p. adj. (†) som (ännu) icke förts bort; jfr flytta, v.1 I 1, 2. Att Öfwerst Lieutenanten Burenschöld dit sändes och tog honom wed huffudet, samt med hwad han än oflytt hade i barskapp (dvs. kontanter). KKD 12: 89 (1704). —
OFLYTTBAR3~02, äv. 3~20. som icke kan flyttas; särsk.
a) som på grund av sin storlek l. tyngd l. på grund av sin egenskap att vara fastsittande o. d. icke kan rubbas o. transporteras o. d.; stundom närmande sig bet.: orubblig. SFS 1828, s. 1742. (Väggsofforna) göra, .. oflyttbara som de synas vara, icke något angenämt intryck. MeddSlöjdF 1893, s. 25.
b) (tillf., vard.) om person: som icke kan förmås att resa ngnstädes. Stava var oflyttbar. Berg LittBild. 1: 17 (1912).
c) (enst., †) i oeg. anv.: som sker l. utföres på ett o. samma ställe. Det oflyttbara trampandet på samma fläck. Wallin Rel. 4: 553 (1838). —
OFLÅDD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke är flådd, som har skinnet kvar; äv. om träd o. d.: vars bark l. näver osv. icke är avskalad (jfr flå, v. 2 f). Cannelin (1921). särsk.
a) (†) i n. sg. i mer l. mindre substantivisk anv.: ngt vars skinn icke är avflått. Wargen äter wäl oflått och skinnet medh. Verelius 3 (1681).
b) (numera bl. arkaiserande, föga br.) bildl.: som ”klarat” sig; helskinnad; icke utplundrad l. pungslagen (jfr flå, v. 2 d); jfr ofjällad 1 slutet. Slippa oflådd utur en ockrares händer. Murberg FörslSAOB (1791). För att komma i hamn och oflådd därifrån. Högberg Vred. 3: 18 (1906). —
Spoiler title
Spoiler content